Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/97

89

Fast lyckan henne öfverhopar,
Dess hjertas tystnad dock ej vins;
Det är förtryckt och hemligt ropar:
Månn’ ingen annan sällhet fins?

Men snart den häpna Daphne saknar
De förra känslor, som hon haft:
I alla sinnen redan vaknar
En obekant och ljuflig kraft.
Ibland i glädje hjertat simmar,
Men strax en suck från bröstet går;
Nu nöjet fram ur ögat strimmar,
Nu åter trillar ner en tår.
Hon sig i ständig tystnad sänker,
En enslig känsla börjar rå;
Hon finner vällust, när hon tänker,
Men vet ej hvad hon tänker på.
En hemlig oro henne säger,
Att hon ej nyttjar hvad hon fått,
Hon ser, att hon ett hjerta äger,
Men vet ej hvartill det är godt.
Alexis syns, och Daphne finner,
Att det för honom skapadt är;
Hon suckar, och Alexis brinner,
Men hennes suck i tvång försvinner:
Den grymma konsten öfvervinner
En ömhet, som naturen lär.
Hon törs ej låta sig beveka
Af trohet, ömhet och behag;
Dess kön och blygsel henne neka
Den sällhet att få synas svag.
Dess ömhet är en hemlig plåga,
Som hon förtryckt i hjertat bär;
Alexis’ ömhet är en låga,
Som brister ut och allt förtär.
Med stränghet vill sig Daphne värja,
Alexis hotas med förakt;
Men hennes ögon honom svärja,
Att det ej står i hennes makt.
Alexis’ kärlek honom drifver,
Han är till Daphnes fötter förd,
Hans fruktan hjertat sönderrifver,
Af sitt begär han är förstörd.