klinga äro också kända från många trakter i mellersta Europa[1]. Då de tillhöra en tid, hvilken ligger nästan lika långt före Kr. föd., som vi nu lefva efter vår tideräknings början, gifva de således märkliga vitnesbörd om betydelsen af handelsförbindelserna mellan Italien och länderna norr om Alperna redan under nämnda aflägsna period.
⁎
Vi, som äro vana vid vår tids samfärdsmedel, hafva visserligen svårt att föreställa oss, huru handeln mellan olika länder gick till fordomdags, i de tider, då inga jernvägar, inga ångbåtar funnos, då man inte ens hade några vägar, på hvilka en vagn kunde ta sig fram, då ej en bro, knappt en spång, ledde öfver det djupa, brusande vattendrag, man måste komma öfver, då man hvarken hade telegraf eller telefon eller post för att med en handlande på annan ort göra upp en affär.
Och dock har, såsom vi af det föregående sett, handelsmannen i årtusenden, innan den första landsvägen anlades i Sverige, förstått att på mer eller mindre obanade stigar leta sig fram genom Europa, i det han sjelf bar sina varor på ryggen eller klöfjade dem på en häst, då han ej kunde begagna sig af en båt.
På den tiden följde han, då sådant var möjligt, de vägar naturen sjelf anvisade. Han passade på, när hafvet eller sjön var lugn, och rodde då utmed kusten; endast ogerna lemnade han denna ur sigte, för att våga sig öfver till en motsatt strand, och han var glad, om det på vägen låg en ö, som afkortade färden öfver villande haf, en färd vida vågsammare än i våra dagar, emedan man då hvarken hade kompass eller kartor eller fyrar, mycket mindre alla de andra hjelpmedel, som nu stå sjömannen till buds. Och måste en forntida handlande försöka att tränga fram öfver land, såg han till, om det i hans väg fanns en flod, utför hvilken han kunde låta sin bräckliga båt långsamt glida. Om forsar och fall gjorde det omöjligt att i båt färdas på en flod, var det dock mycket lättare att utmed stranden följa den väg floden brutit, än att taga sig fram genom den stiglösa skogen.
- ↑ Sist anf. afhandl., XXVI, sid. 484.
