allenast en del af folkpoesien, den är äfven innerligt sammanflätad med den stora allmänhetens mystiska uppfattning af religionen samt hakar sig fast vid våra religiösa bruk, vid våra sakrament och vårt presterskap.
Denna sammanflätning är naturligtvis urgammal och kan härledas både från hedendomens och katolicismens dagar; men hvarje tidsperiod har tillfört och tillför fortfarande folktron ny näring från helt olika källor samt friskar upp de uråldriga föreställningarne.
Som bekant, har menniskors trängtan efter beröring med den öfversinnliga verlden ej så sällan iklädt sig en vetenskaplig skrud och kommit starkt på modet bland de mera förfinade folkklasserna. Tidningar och andra skrifter förtälja i våra dagar om de »nya,» af vetenskapligt bildade män samt af förnäma damer sanktionerade underbara tilldragelserna; den stora allmänheten hör eller läser därom, igenkänner det uppförgylda godset som sitt eget urgamla arf och befästes ännu starkare i sin tro samt glädes öfver den länge föraktade och förtryckta lifsåsigtens seger och upphöjelse. Härtill komma äfven många andra källor, ur hvilka den gamla folktron hemtar ny lifskraft, och skall jag här blott nämna några få af dem.
I ett par uppsatser, som varit intagna i denna tidskrift, har jag sökt skildra de bredare folklagrens föreställningar om dödsriket; sedan har jag fått nya bevis på, att dessa föreställningar och denna tro ännu lefva ett kraftigt lif såväl bland befolkningen i våra städer som på landsbygden, äfven i andra provinser än Skåne.
Under sommaren 1899 använde jag några veckor för att på skilda håll i Skåne uppteckna folklore. Utom det att jag fortfarande hyste lifligt intresse för detta mitt mångåriga arbete, drefs jag då äfven af lusten att undersöka, om folktron nu verkligen var så rent utrotad, som man älskade att påstå, emedan man hoppades detsamma. Hvad jag då som samlare fann, öfversteg mina djerfvaste förhoppningar; hvad jag erfor, skulle nog kunnat vara i stånd till att slå de starkaste mångläsningsvänner med häpnad.
I mina tre stora samlingar af folkdiktning förekomma ofta sägner om envisa gengångare, om goanissen och annat trolltyg, som endast prester kunnat få bugt med. I dylika sägner framträder alltid presten med messboken i handen, och vill gasten ej vika för »läsningen», så tillgriper den andlige mannen ett ännu kraftigare medel, nemligen att dunka gengångaren i hufvudet med den heliga boken.
