Det är egendomligt att se, hurusom i folkföreställningen dessa båda märkesdagar kämpat om herraväldet och huru man mången gång nödgats åt dem båda, såsom fullt jämstälda inrymma plats.
Sålunda vilja vi endast erinra om den bekanta folkföreställningen, att den som är född en söndag eller torsdag, eger icke allenast förmåga att kunna se spöken utan är äfven skyddad mot allt dylikt trolltygs makt. Dock måste födseln för att kunna medföra denna förmåga hafva skett före solens uppgång — ett förhållande, som ju onekligen går igen i de föreställningar, som vi ofvan mött.
Ännu för en mansålder sedan fanns det kvinnor, som helighöllo torsdagen genom att icke spinna denna dag.[1]
Det är dock ej blott torsdagen utan äfven »Tors månad», mars, som i folkföreställningen ända intill våra dagar spelat en stor roll. Åska under »torsmånad», betraktades fordom som ett säkert tecken till en blifvande god gröda. Torsmånadsölet, d. v. s. öl, som bryggts under denna månad, förvarades, tills skörden skulle börja, emedan det troddes förläna styrka och uthållighet åt arbetsfolket. Några droppar däraf slogos också på dragarnas foder vid vårarbetets början, på det dragarna likaledes skulle få styrka och uthållighet under vårarbetet.
Utom torsdagen och »torsmånaden» är det — såsom också å förra sidan synes — tre-talet som i folkföreställningen spelar en stor roll.[2] Hvad underligt då, om just »tredje torsdagen i tor», tredje torsdagen i mars, varit betraktad som en, den gamla religionsföreställningens stora, ja största märkesdag. Ända intill allra senaste tid har denna dag »högtidlighållits», enligt den gamla lärans föreställningssätt, och »högtidlighållandet» sker nog ännu, den dag i dag är, här och hvar i någon undangömd del af vårt land. Högtidlighållandet bestod och består däri, att allt bullrande arbete inställes och all kring-gärning, såsom t. ex. spinnande, nystande o. d., bannlyses. Dessutom får under inga omständigheter ljus tändas denna afton, — en sed, som har hållit i sig hos vår allmoge intill allra senaste tid.
Men som vi ofvan nämnt, den gamla lärans föreställningar hafva benägenhet att öfvergå till eller trycka sin prägel på den nya. Den
