Mansnamnet Sigaduʀ.
Af
L. Fr. Läffler.
Det mansnamn, som under formen sigaduʀ (skrifvet ssigaduʀ)
af ett äldre *Sigihaduʀ förekommer i runskrift frän förra hälften
af 600-talet på guldmedaljongen från Svarteborgs socken i Bohuslän
och som Bugge i denna Tidskrifts näst föregående häfte afhandlat,
har funnits kvarlefvande på svensk botten i historisk tid mer än 700
år efter det att vi möta det första gången i Norden. Detta är ju
af ganska stort intresse att erfara, då namnet enligt Bugges
uppgift (a. st.) — som får modifieras efter här meddelade upplysning
— «ellers ikke är paavist som nordisk» och eljest blott är kändt
från ett en gång i en frankisk urkund af 833 mötande Siehad
(Bugge a. st.).
Det är blott en enda gång och i en enda urkund, som vi träffa på den fornsvenska formen af namnet.
I ett pergamentsbref af den 4 Juli 1374 (Sv. Riksarkivets perg. bref nr 1082) förekommer en Sighader i Lundby såsom fasteman vid en af häradshöfdingen i Göstrings härad (i Östergötland) utfärdad fasta på jord i Nærdhavi (nu Mjärdevi — intressant folketymologisk ombildning! — i Hogstads socken i Östergötland, belägen helt nära Rök socken). Se Svenska Riks-Archivets Pergamentsbref från och med år 1351, Stockholm 1866, I, s. 337.
Denna form Sighader är naturligtvis närmast att uppfatta — ej som Sig-hader, utan — som Sigh-ader, liksom namnet Sighielmus — skrifvet Sigielmvs (= Sig-ielmus) i en majuskelinskrift från Hemse socken å Gotland (se G. Lindström, Anteckningar från
