kyrkoråd och en kyrkoherde i landsorten än att de fråga, huru de skola göra. Få de intet svar, torde de böra vara ursäktade.
Antikvitets-inspektören och arkitekten vore lifligt att förorda: dessa kunde då uppfostra i första rummet sig själfva och i andra rummet den öfriga menigheten till en insikt i kyrkliga minnesmärkens rätta vård. Instämde med kyrkoherden Låftman i hans uttalanden. Och i motsats till professor Montelius trodde talaren, att det icke vore så omöjligt att få anslag till den föreslagna inspektören och arkitekten, ty den nationella andan vore ej på dekadans.
Jägmästaren E. G. Hjort från Kisa trodde, att den föreslagna antikvitets-inspektören skulle kunna uträtta mycket för saken. Men vi ha redan påbud om vården af våra kyrkliga minnesmärken i 1867 års författning. Det fordras blott att dessa påbud verka effektivt. Förordade att en af Fornminnesföreningen bekostad rundskrifvelse till rikets prästerskap skulle utfärdas, till påminnelse om denna författning. Ansåg det icke vara bra, att nu nämnda minnesmärken samlades i museer. De väckte större intresse, om de finge stanna i den kyrka de i århundraden tillhört. De finge då tjänstgöra såsom åskådningsmateriel vid undervisningen i afsedda ämne. Biskopar och kontraktprostar borde vid kyrkovisitationerna tillse ej blott att de sedvanliga inventarierna utan äfven minnesmärkena vore till finnandes, enligt den förteckning, som författningsenligt bör vara upprättad, och att dessa minnesmärken och fornsaker äfven voro vårdade. En kort lärokurs angående fornminnens betydelse skulle äfven verka nyttigt i folkskolan.
Kontraktprosten Wahlfisk instämde med den siste talaren och framhöll på nytt behofvet af undervisning om fornminnena. Såsom medverkande vid bildandet af Strängnäs kyrkomuseum och tillvaratagandet af kyrkliga fornminnen samt som kontraktprost hade han haft tillfälle sammanträffa med många präster, med hvilka han samtalat om vården af de kyrkliga fornminnena. Om också alla lofvat att taga vård om dessa, har dock resultatet i handling utfallit olika. Skall en undervisning i ämnet ske, bör denna ej meddelas endast i folkskolorna och åt prästerna. Däri vore talaren af samma mening som rektor Lundberg.
Hvad själfva minnesmärkena vidkommer vore talaren af deras mening, som icke ville förorda deras hopande i Stockholm eller annorstädes utan att de behållas i orterna, där de behöfdes och vore till bästa gagn.
