Den här sidan har korrekturlästs
Folkvisa från Nerike.
(Vintrosa och Hidinge bergslager[1]).
Med ängslan, sorg och stort besvär
Jag mig en visa gör,
Som gömmas bör hos dig, min vän,
Intill min bleka död.
Gud nåde den, som falsker är
Och har en annan kär;
Den liknar jag vid vilda djur,
Som uti skogen är.
Den tyngsta börda, jorden bär,
Är kärleksbördan visst.
Jag önskat hafver mången gång,
Att jag dig aldrig sett;
Då vore jag den sorgen qvitt,
Som mig så hårdt har qvält,
Som qväljer mig, ehvart jag går
Ja, intill grafvens brädd.
Din kärlek liknas vid en snö,
Som fallit i april;
När du går bort, så vill jag dö
Och ej mer vara till.
Du tänker dig att narra mig,
Det har du i ditt sinn;
Det må du göra, hur du vill,
Men sorgen blir visst din.
- ↑ Vid denna uppteckning, gjord för mer än ett år sedan och jemte åtskilliga andra nu i Fornminnesföreningens ego, har ej den strängare grundsats följts som yrkades vid mötet i Vexjö.
