egentliga anspråk på större forskningsfrihet vågade de ej då framställa. Den nya lagen kunde således ej blifva annat än de äldre d. v. s. ett ytterligare befästande af det häfdvunna privilegium i detta fall, som akademien ärft från Antiqvitetsarchivet. Huruvida det kan vara fördelaktigt eller tidsenligt att den antiquariska forskningen fortfarande förblifver ett statens monopolium, derom vill jag ej yttra mig. Ej heller är det min afsigt att här ingå i en närmare granskning af den nya lagens särskilda paragrafer och momenter. Jag anhåller blott att få lemna en enkel framställning af den inverkan lagens fullständiga tillämpning kan utöfva på den officiella myndighetens egen verksamhet. Jag vill derföre antaga att lagen kommer att strängt efterlefvas, och att dess sista ord: ”det alle som vederbör hafve sig hörsamligen att efterrätta” icke stå der förgäfves.
De af Eder. m. h., som under antiqvariska forskningsresor i olika landsändar varit i tillfälle att med egna ögon se huru skoningslöst man behandlat våra minnesmärken och huru bygnads- och odlingsföretag m. m. ständigt göra intrång på dem, kunna intyga att i nästan hvarje län tiotals fall årligen förekomma, der fornlemning är för dylika företag hinderlig. Det bör väl icke då anses för djerft om jag antager att åtminstone 4 eller 5 sådana fall årligen i varje län föranleda laglydige medborgare att göra ödmjuka hemställanden till akademien. Att detta är ganska lågt beräknadt torde väl ingen med praktisk erfarenhet i detta fall vilja bestrida. men detta ringa antal gifver dock för hela landet en siffra af omkring 100 sådane ansökningar per år, och då dessa vanligtvis icke — såvida ej fullständigt utlåtande af sakkunnig person eller fornminnesförening finnes ansökningen bilagdt — äro i det skick att de omedelbart kunna afgöras, så blifver en återremiss eller nedsändandet af en akademiens tjensteman af nöden innan ansökningen kan bifallas eller afslås. Det sednare händer visserligen ytterst sällan, om ens någonsin, då akademien städse med största beredvillighet går de sökande till mötes, men kan och bör dock någon gång inträffa. Vid en så oväntad utgång är det klart att den tillbakavisade vädjar till Kongl. Maj:t och yrkar ersättning för den skada och det intrång, som fornlemningen förorsakar, samt expropriation af den mark fornlemmingen upptager; och detta lärer väl icke kunna förvägras honom, oaktadt den eganderätt till fornlemningarna, man nu tyckes vilja tillerkänna
