lemnar tillräckligt skydd åt landets fornlemningar är alldeles klart. Hon motsvarar således icke sitt ändamål, om man också måste medgifva att hon i flera afseenden har företräde framför äldre dylika. Hon är omöjlig att upprätthålla och har icke heller blifvit upprätthållen. Rörande våra fornlemningar råder derföre, kan man säga, i flera hänseenden ett laglöshetstillstånd. Detta förhållande, som uti Svenska Fornminnesföreningens nyss åberopade skrifvelse till Kongl. Maj:t betonats, kan icke i längden fortfara. De enskilda museerna, hvilka nu existera i åtskilliga fall på nåder, måste ega lagligt berättigande att förvärfva åtminstone sådana fornsaker, som för landskapets eller ortens specialhistoria kunna vara af betydelse, jemte typer af andra slag. Det vore derföre af vigt att mötet nu uttalade någon önskan uti nu angifna riktning, i likhet med hvad som redan skett af Svenska Fornminnesföreningen. Enligt våra äldre lagar voro alla fynd kronans egendom. I konung Christophers landslag stadgas att, om egaren ej kunde upptäckas, upphittaren skulle erhålla 1⁄3:del af fyndets värde och kronan 2⁄3:delar, men af ”bottenfynd” hälften. Denna grundsats om kronans, statens egendomsrätt till fornfynd har sedermera genomgått lagstiftningen ända till senare tider. I afseende på fasta fornlemningar har denna egendomsrätt ännu mera bestämt och uttryckligt framhållits, men lika litet upprätthållits. Äfven om man medger denna grundsats berättigande, också hvad de lösa fornsakerna angår, så hafva de för vetenskapen skadliga följderna — raka motsatsen af hvad som dermed åsyftats — af lagstiftningen i denna riktning varit sådana, att man i tillämpningen funnit sig nödgad att mer och mer modifiera densamma. Så t. ex. anbefaldes väl i kgl. br. den 20 Aug. 1755 att fynd af guld, silfver, koppar och ”andra konststycken” skulle kronan hembjudas, men dock emot ersättning af fulla värdet och 1⁄8 deröfver. Stadgandet om kronans företrädesrätt till inlösen är nu det enda som qvarstår, såsom erinran om den gamla grundsatsen att fornfynd vore allmän egendom. Att detta stadgande emellertid är till men lika väl för fornforskningen som för bevarandet af våra lösa fornlemningar, har mer än tillräckligt blifvit ådagalagdt, och jag anhåller derföre att mötet måtte med bifall till frih. Djurklous förslag till beslut foga det motiverande tillägg, ”att det med 1867 års författning åsyftade ändamålet icke blifvit vunnet, och att en förändring i densamma är af behofvet högeligen påkallad”. Särskildt i ögonfallande är, utom i förut
