stenar och andra på dem uppresta. I bygnadskonstens intresse hade det utan tvifvel varit att få dessa murar undersökta. 1847 befanns Edshults från 1300-talet härstammande kyrka raserad; spilrorna af densamma funnos till en del i sockenstallen — de bestodo af målningar, föreställande religiösa ämnen — stenarne hade blifvit sålda på auktion till de kringboende. Hos en inom socknen boende kapiten återfann jag altarringen använd som svinstia och predikstolen som hundkoja. 1864 besökte jag Hjelmseryds gamla kyrka. Taket på densamma var borttaget, hvarigenom kalken hade lossnat från väggarne, och målningar från 1100-talet, de äldsta man någonsin sett i vårt land, blifvit synliga. Jag frågade kyrkoherden hvarföre han icke anmält detta förhållande för vederbörande. Han svarade att församlingen hade fått tillstånd af Antiqvitetsakademien att låta rifva kyrkan, derföre att der icke fanns någonting af värde i antiqvariskt afseende; och han bestyrkte sitt påstående med förevisande af en skrifvelse från akademien. Följande året nedrefs en annan gammal kyrka, Wrigstads, i samma provins. Äfven här upptäckte man målningar från samma tid, dessa dock mycket bättre bevarade än de i Hjelmseryd. Riksantiquarien tillkallades. Han kom och hade med sig en ritare som aftecknade dem; dock kalkerades de icke. De nedslogos derefter och förvandlades till grus. Det yppersta tillfälle, som i vårt land gifvits att fullständigt bevara dylika dyrbara väggfasta fornmålningar, genom att helt enkelt nedtaga dem från väggen, såsom mångenstädes skett i Frankrike och Italien, och sedan förvara dem i museum, gick således, genom bristande kännedom om huru dylika fornminnen höra bevaras, för alltid förloradt. Tegelsmora kyrka i Upland har visserligen blifvit aftecknad och en plansch deröfver utgifven; men målningen är nu gömd för allas ögon genom ett lager af kalk. Floda kyrka i Södermanland, hvars målningar äfven blifvit af mig aftecknade och utgifna, har endast genom mötets ordförandes bemödande blifvit räddade från förstöring, derigenom att han fästat H. Maj:t konungens uppmärksamhet på värdet af dessa målningar. Jag har anfört dessa exempel för att söka visa, att den tillsyn, som nu tillkommer riksantiqvarien öfver våra fornminnen, ej har kunnat förekomma att flere bland dem antingen blifvit helt och hållet förstörda eller missvårdade. Riksantiqvariens göromål äro också så omfattande att det torde vara alltför mycket begärdt att han, en ensam person, öfver allt skulle kunna utöfva den
