användas i ett museum eller försäljas till enskilde samlare. Att museet eger rätt, att verkställa dessa afsöndringar, derom är jag fullt öfvertygad; och någon anmärkning häremot har aldrig blifvit af riksdagens revisorer framstäld. Egde icke museet denna rätt, så skulle den tillkomma antingen regeringen eller riksdagen, men att någon af dessa myndigheter skulle kunna sysselsätta sig med dylika detaljer, dertill kan jag icke tänka mig någon möjlighet.
Hr Mandelgren: Vårdaren af statens myntkabinett har rätt att vid inköp af mynt skilja de odugliga från de dugliga. Alla fynd som erbjudas till inlösen, behöfva icke inlösas utan endast så mycket som i antiqvariskt afseende eger värde. Jag kan derföre för min del icke anse den af den föregående talaren anförda förklaringen för giltig, och jag bestrider denna särskildt på den grund, att försäljningen förut icke blifvit offentliggjord, och det icke heller numera torde kunna styrkas att de nedsmälta mynten samtligen varit odugliga. Öfverallt i våra skolor behöfvas dessutom dupletter. Af riksantiqvariens redogörelse synes dock att exemplar endast blifvit lemnade till Upsala och Lund. De öfriga offentliga samlingarna hafva icke fått någonting. Regeringens tillstånd till nedsmältningen hade väl i alla fall erfordrats. Såsom svensk medborgare har jag ansett mig både berättigad och förpligtigad att öppet uttala mina tvifvel huruvida ett dylikt förfarande är fullt riktigt, äfven om, hvilket jag icke känner, vederbörligt tillstånd dertill af regeringen erhållits. Tal. ansåg önskligt att fornsaker och mynt, då de skulle ur nationalmuseum afyttras såsom odugliga, för framtiden ej måtte nedsmältas, utan på offentlig auktion försäljas, hvilket också torde vara öfverensstämmande med statens fördel, enär nu vid nedsmältningen dels på den 1⁄8 öfver värdet, som erlagts vid inlösen, dels på den i mynten befintliga kopparen göres förlust.
Dr Montelius: Hr Mandelgren har betonat museets skyldighet att vid inlösning af mynten afsöndra sådana som för museum icke äro behöfliga. Men har museet rätt dertill vid fyndets inlösen, så måste det äfven ega samma rätt sedermera. Åtgärden att köpa hela fynden har sin grund dels deri att det är rättvisare mot hittarne, och dels deruti att det för kännedomen af våra forntida förhållanden är nödvändigt att beskrifningen öfver de gjorda fynden blir fullständig. Nedsmältning har ej heller egt rum förrän en noggrann beskrifning blifvit upprättad.
