dermed följande intresse för våra fornminnen, och att ett medel härtill vore, att till ledamöter i fornminnesföreningarna kalla inflytelserika män af allmogen, i synnerhet sådana som hafva befattning med kyrkornas tillhörigheter.
Kyrkoherden Hagberg: Ett sätt att bevara de ifrågavarande föremålen vore att söka förmå församlingarna att bortskänka desamma till riksmuseum eller provinsens museum, eller ock att öfverlemna dem till nämnda inrättningar såsom deposita. Landskapsmuseer borde för detta ändamål upprättas öfverallt.
Ingeniör Bergstrand ville anmärka att, om den siste tal:s förslag verkstäldes, detta skulle medföra en allt för långt drifven centralisation. Många fornsaker funnes, som vore mera passande för och göra större nytta i en kyrka, der de hafva ett ortligt intresse, än i ett museum. Dessutom, om man centraliserar, så äfventyrar man att förlusterna genom olyckshändelser. t. ex. eldsvådor o. d., blifva desto större. Det bästa vore att bibehålla den decentralisation som nu funnes.
Аmanuensen Еichhorn: Begge de här framstälda meningarna låta sig ganska väl förenas. De föremål, som äro af mera ortligt intresse, och af värde särskildt för den församling, i hvilken de finnas. t. ex. gamla epitafier, inmurade vapen, porträtt m. m., förvaras på sin ursprungliga plats; andra deremot. t. ex. hvad af kyrkoskruden som ej begagnas, kunde såsom deposita öfverlemnas till landskapets museum, hvarigenom ingen egentlig centralisation egde rum. På samma gång eganderätten komme att förblifva hos församlingarna, skulle sakerna lemnas till institutioner, der de kunde bilda en öfverskådlig serie. Tal. föreslog, att mötet ville uttala sig för önskvärdheten deraf, att församlingarna, såsom deposita, dels till de förutvarande, dels till de blifvande provins-museerna öfverlemna sådana föremål af mera allmänt intresse i antiqvariskt afseende, hvilka icke vore af värde för kyrkan eller församlingen.
Lektor Blomstrand hade utaf intendenten vid Göteborgs museum, hr Brusewitz, blifvit anmodad att yttra hans mening i frågan. Man borde i första rummet vara betänkt på att rädda sjelfva kyrkorna. Hvad särskildt angår Bohus läns södra del, kan hr Brusewitz intyga att, under det der för ej längre sedan än under Ax. Em. Holmbergs tid funnos flere gammaldags kyrkor, numera endast tvenne sådana, Bokenäs och Rissle, återstå. — Att orda om åtgärder för räddandet af kyrkornas inventarier, vore, anser hr
