 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 161 i filen Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne12sven).pdf. |
två enkla stolpar, uppstälda snedtemot en vägg, och med hål uti, ofvantill förenade genom en väfbom, och liknade sålunda bandstolen. Varpen eller ränningen hölls spänd medelst nedtill påhängda stenar eller träklossar. Midt på väfstolen var en tvärslå d, vid hvilken solfven voro fästade, och låg i två utskjutande klykor e, så att den kunde aflyftas vid hvartannat slag, då väfven måste skedas. h är en ”knif” af trä, i Norge kallad ”ske” eller ”skej”, svarande mot vår väfsked, att slå ihop inslaget med, hvilket skedde nedifrån uppåt. i i äro två käppar till att vända och medelst tillhjelp af ett snöre fasthålla bommen b i sitt rätta läge. Bakom väfven satt en spännare, att spänna tyget med, och som kunde förkortas eller förlängas. Under väfningen upplyftes slån d och med densamma den ena hälften af ränningen, inslaget infördes med handen och fastslogs med skeden eller ”knifven”. När slån åter nedsänktes, återtog ränningen sin förra plats, den andra hälften låg åter öfver, inslaget fördes in, o. s. v. På dessa väfstolar kunde inväfvas i tyget ganska konstiga figurer. och t. o. m. lättare än på andra väfstolar, men det var dock ett ganska långsamt och mödosamt arbete, enär skytteln ej kunde kastas fram och åter, utan de olika färgade trådarne måste för hand en efter annan inläggas i väfven.
