bör sökas i Näs på Visingsö. Som man vet måste han 1275 beqväma sig att lemna brodren Magnus hela öfre Sverge och fick endast behålla Götaland med slottet på Visingsö, tills han 1278 tvingades att äfven afstå från denna skugga af sin forna makt, men förbehöll sig sina arfvegods; och då vi i det följande se medlemmar af ätten innehafva gårdar på ön, är det troligt, att så äfven varit förhållandet med Waldemar.
Våren 1287 är Magnus Ladulås på Gälaqvist i Vestergötland, utfärdande en sträng dom öfver en riddare som tagit sin maka med vapenmakt; härifrån begaf han sig till Visingsō, der han den 12 Maj stadfästade Algot Gyridssons gåfva af Darränga till Alvastra kloster (Sv. Dipl. N:o 938). Vistandet på ön blef troligen ej långvarigt, ty den 12 Juli är konungen i Söderköping. Följande året gjorde han en resa till Halland, ledsagad af drottningen, för att der möta och emottaga den unga danska prinsessan, som var förlofvad med sonen Birger, och på återvägen derifrån gjorde den svenska konungafamiljen ett besök på Näs slott på Visingsö, der Magnus utfärdade privilegier för Jönköping. Våren 1289 var konungen äfven der, emedan han den 7 Maj d. å. derifrån lemnade gåfvobref på en tredjedel af Arboga Allmänning åt kongl. rådet och ärkedjeknen Sigge i Linköping. Mot slutet af följande året 1290 är Magnus på Bjälbo, och vi ega ännu qvar ett hans bref, dateradt detta ställe den 3 December; härifrån fortsattes resan till Visingsö, och om vi antaga att affärden dit skedde den 4:de och att tre dagar åtgingo på vägen, skulle konungen således kunnat inträffa på Näs den 6:te — den 18 Dec. var hans dödsdag. Han har derföre ej kunnat länge ligga sjuk, och det torde således vara möjligt att han aflidit i en gängse smittosam sjukdom, för hvilkens afvändande han tvenne gånger låtit påbjuda allmän fasta och bättring. Då han kände sitt slut nalkas, kallade han strax till sig de närmast boende af riksens råd och herrar och lät dem åter förklara sonen Birger för efterträdare; och så nedlade under de kringståendes tårar den kraftigaste och ädlaste af de konungar, den stolta Folkungaätten gifvit Sverge, för alltid den spira han i dessa stormiga tider till landets båtnad fört.
Sin välvilja mot ön bevisade han genom att, i bref af den 28 Sept. 1286 (Sv. Dipl. N:o 920), gifva innebyggarne full rätt till timmer och ved i Vestergötlands allmänningsskogar (hvarmed