(L. R. U. n. 78) af Hageby s:n i förstnämnda härad och län.
I afseende å ordet STIN torde man höra påpeka, att runristaren i följd af förbiseende ursprungligen ristat STN, men sedan mellan T och N inhuggit ett I (ᛁ), hvilket på grund af det knappa utrymmet kommit att stå på sned, såsom planchen utvisar.
Mansnamnet OSKIL, som å Kirkeby-stenen (St. R. sid 730), nu befintlig i Köpenhamns Oldnordiske Museum, skrifves OSKL, är en sammandragning af det fornnordiska Ásketill (= Äskättel) samt uppträder redan i forn-svenskan också under formen Äskil. En dylik bildning och sammandragning har egt rum uti namnen Stenkil, Thorkel, m. fl.
BUTA står i stället för BUNTA, medan i runskrift N oftast utelemnades framför K, T och någon gång framför TH (ᚦ), S. Ordets fullare form BUANTA återfinnes å t. ex. Mysinge-stenen (D. I. n. 120) i Kulla s:n, Lagunda hd, Upsala län. Bonde, fornnordiska búandi (bóndi). är egentligen præs. part. af bua (= bo, tillreda) och betyder i fornspråket: bofast karl, husbonde, äkta man.
Mansnamnet SUIN, fornnordiska ordet Sveinn, förekommer med samma form å Valleberga-stenen, hvarom se nedanför.
TUFA, som jemte föregående man står i acc., styrdt af præp. EFTIR, skrifves TOFA å Söderköpings-stenen (L. R. U. n. 1121) samt TUFI (nom.) å en runsten vid Nöbbelöfs prestgård i Ljunits hd i Skåne (St. R. sid 761).
I stället för uttrycket SELU THIRA, deras själ, torde man hafva väntat sig SELUM THIRA. deras själar, då flere egare här nämnas. Men till det förra träffas motsvarigheter i runskrift: KUTH LITI SAL THAIRA (Måtte Gud se till deras själ!) å Gryta-stenen (D. I. 128) i Gryta s:n, Hagunda hd, Upsala län; ONT THIRA (deras ande) å Lundby-stenen (D. I. 48). af Ytter-Grans s:n, Håbo hd, samma län; slutligen en runsten i Valleberga by och s:n i Ingelstads hd i Skåne (St. R. II, sid. 820), hvars hela inskrift, såsom meddelande en märklig upplysning om de der ifrågavarandes aflidnes begrafningsplats, torde få anföras:
SUIN ᛬ AUK ᛬ TURGUTR ᛬ KIAURTHU ᛬ KUML ᛬ THISI ᛬ IFTIR ᛬ MANA AUK ᛬ SUINI KUTH ᛬ HIALBI ᛬
