och en af de tre olika kulturperioderna sträcker sig i de olika trakterna af Skandinavien. Hvad Danmark beträffar kan någon gräns dem emellan dock icke uppdragas, enär fynd från alla tre anträffats spridda öfver hela landet. I afseende på Sverige och Norge låter det sig deremot ungefärligen bestämma huru långt den ena eller andra periodens kultur sträckt sig, naturligtvis efter mycket noggranna forskningar uti halföns olika trakter och samvetsgranna undersökningar, ej blott af de fasta fornlemningarna, utan äfven af de öfriga. De delar af vårt land jag i detta afseende undersökt äro Wermland och Westergötland. Det förra af dessa landskap är det mest intressanta, derföre att man der kan något så nära bestämma, hvar de olika åldrarnes minnesmärken sluta. Den åsigt man i allmänhet hyser, att Wermland före Olof Trätäljas tid varit ett obebygdt land är alldeles falsk; de redskap af sten och brons man der anträffat vitna tvärtom, att landskapet långt före denna tid varit bebodt. Bosättningen gick längs med vattendragen; i dalgångarne finnas de flesta fornlemningarna, och detta gäller i afseende på alla tre åldrarne. Från stenåldern finnas hällkistgrafvar af den för Bohuslän och Dalsland mera egendomliga formen, aflångt fyrkantiga. Dessa grafvar, i hvilka stensaker blifvit funna, sträcka sig genom hela Dalsland uppåt Nordmark, så långt sjön Stora Lee räcker; men ofvanför denna sjö hafva de ej anträffats, en omständighet, som antyder att, om också stenålderns folk uppehållit sig på andra sidan om nämnda sjö, deras vistelse der dock icke varit långvarig. Går man vidare till nästa dalgång, Byelfven uppåt så finner man, att stenperioden ej sträckt sig på andra sidan om sjöarne Lelången och Östra och Vestra Silen. Utmed Byelfvens vattendrag har jag funnit de sista grafvarne i Glafva socken, men ej så långt bort som på Glafsfjolens norra strand. Närmaste dalgång är Borgvikselfvens; många grafvar hafva der blifvit upptäckta; öster om sjön har man deremot ej funnit en enda. Fornsaker af flinta från stenåldern finnas ganska talrikt i de trakter, der dessa grafvar anträffats, men äro ytterst sällsporda, der grafvarne saknas. Ju längre man kommer bortom den linie, som bildas af de af mig nu uppräknade vattendragen, ju mera stympade äro de fynd man här och der kan påträffa, och desto mindre till omfånget. Har derföre stenålderns folk utbredt sig ännu längre norr-ut, så har
