tillgick sålunda, att han, anländ till tingsplatsen, upplyfte sitt spjut, hvilket distriktets der församlade äldste berörde med sina, hvarigenom hans makt och myndighet bekräftades. Denna seds nordiska härkomst ega vi intet skäl att betvifla; och då det engelska vapentake (vapentagium) motsvarar vårt härad (hunþari), och likasom detta ursprungligen varit såväl en krigisk som borgerlig enhet, så är det icke alldeles osannolikt, att äfven våra genom menighetens val utsedde häradshöfdingar på ett liknande sätt insatts i utöfningen af deras vigtiga kall. Kunna vi antaga detta, så skulle det ej heller vara svårt att fatta, hvarföre domsluten bekräftats på domarens spjut, och hvarför en sådan bekräftelse företrädesvis fordrats för tryggande af besittningsrätten till fastighet, hvilken för sin egare medförde gent emot häradet vissa rättigheter och förpligtelser, och dessutom, såsom ej flyttbar, mer än annan egendom behöfde det territoriella rättsskyddet.[1] Att vid morgongåfvojords fastfarande brudgummens spjut sattes i stället för domarens, behöfver ej rubba ett sådant antagande; ty genom äktenskapet blef mannen hustruns målsman och den, som i främsta rummet egde att värna hennes rätt. Vapentaget här, i hvilket medlemmar af såväl brudens som brudgummens slägt deltogo, torde dessutom hafva inneburit en bekräftelse på det förbund till ömsesidigt skydd, som genom den äktenskapliga föreningen måste anses ingånget emellan de båda skilda ätterna, och omfattandet af det i brudgummens färger klädda spjutet var då det lämpligaste yttre tecknet[2]. Emellertid, hvilken betydelse man än må vilja tillägga dessa rättshandlingar, någon edelig
- ↑ Att i Norge detta var ett af skälen till bekräftelsen med vapentag synes af den äldre Gulatingslagen, § 267, der det heter: þa skulu þingmenn hánum jörd doema ok veita hánum vápnatak til þess at hann knegi verja jörd sina lögum ok dómi.
- ↑ Af Whitelockes här förut anförda skildring se vi också att vitnena genom vapentaget förbundo sig att i händelse af mannens död upprätthålla gåfvan. De skulle således, hvad enkan angick, tillse, att hon knegi verja jörd sina lögum ok dómi. Måhända var detta orsaken hvarföre äfven arfsberättigade qvinnor någon gång kunde deltaga i en sådan bekräftelse. Då Vermlands lagman Olof Björnsson (Vinge) den 21 October 1455 gaf sin hustru Ragnilla Pædhersdotter morgongåfva, nämnas bland dem, som ”a fæst hello”, främst 3 matronor af brudparets närmaste slägtingar och derefter 9 män. Brefvet finnes i Upsala bibliothek, enl. meddelande af c. g. styffe.
