dock angifver att denna sed icke i allmänhet och kanske endast i Värend då brukats.[1]
Här kan med skäl framställas den frågan: Hafva i vårt land endast fastighetsöfverlåtelser stadfästats med s. k. vapentag, och är detta den enda bekräftelse med vapen som förekommit i vår lagskipning? Ett svar på denna fråga kan ej här lemnas; men att flera symboliska rättshandlingar, än syftande på vapeneden, än på vapentaget, här kunna uppspåras, våga vi sätta utom allt tvifvel. Huruvida den ed, som på mötet i Örebro år 1540 blef svuren af riksens råd, adeln och biskoparne på Konung Gustaffs blotta Swärdh[2] bör anses såsom en förnyad trohetsed eller en med vapentaget öfverensstämmande bekräftelse af det vid mötet fattade beslutet, torde ännu vara omöjligt att afgöra, då detta factum står alldeles ensamt. Deremot saknas ej anledningar att vår s. k. könsed, som aflades af en eller flera tolfter edgärdsmän, i äldre tider svurits med väpnad hand eller med hand å vapen. Våra lagböcker lemna visserligen här lika litet besked som om vapentaget vid fæst, och öfriga urkunder hafva ej heller — så vidt hitintills är kändt — i detta fall kunnat meddela några upplysningar; men detta oaktadt, ligger dock i sjelfva edens art och beskaffenhet en så tydlig öfverensstämmelse med andra gotiska folks på vapen aflagda eder, att redan denna nästan framtvingar ett sådant antagande. Vi behöfva ej heller gå så långt bort som till Longobarder, Alemanner och andra fjermare stamfränder för
- ↑ Hyltén-Cavallius, Värend och Virdarne, II, s. 404. Ännu i slutet af förra seklet plägade i Vestergötland vid fastas meddelande häradsdomaren med en lång staf slå i domarebordet. (Upplysning lemnad af c. g. styffe efter berättelse från Kinne härad).
- ↑ Stiernemans Riksdagsbeslut IIII, s. 12. — Hvad denna ed beträffar, så synes Neikter (l. c. s. 16) vilja ställa den i samband med den äldre vapeneden, hvaremot Grundtvig (l. c. 66 (25)) deri endast ser en annan form af den i Tyskland vanliga och egentligen krigiska trohetseden på svärdet, hvilken han afskiljer från den gamla vapeneden. Huruvida hans uppfattning är den rätta våga vi hvarken bejaka eller förneka. Men med kännedom af konung Gustafs vana att alltid använda det medel, han för tillfället ansåg bäst främja sitt syfte, kan det vara möjligt, att han, som väl kände sitt folks seder och bruk, kunnat för detta mindre vanliga fall anlita en gammal svensk, men ur bruk fallen bekräftelseform, som just i följd af sin ålder och ovanlighet borde för detta ovanliga fall ega en mera bindande kraft.
