öfverfall såsom i hedendomens dagar, hände det visserligen ofta att vägfarande och vandringsmän på de mörka skogsgatorna plundrades och mördades af roflystna smygande stigmän och stråtröfvare, som der lågo i bakhåll. Derföre sågos flerstädes vid skogsvägarne hopkastade rör eller kasar, som påminte om att ofall eller mord derstädes skett, eller restes här och hvar höga stenkors, som talade om dylika olyckor, såsom att någon der ridit ihjel sig eller annars förkommit i vildmarken; eller kanske voro dessa kors någongång resta blott såsom skyddsvårdar och till lycka för de gårdar som der måhända fordom funnits, liksom väl alltid också till en varnagel för våldsverkare samt till en nyttig påminnelse för en hvar att städse hafva Gud för ögonen och hålla landsfriden[1]. Vid dessa christendomens sinnebilder plägade derför den resande under den farliga skogsfärden göra sin bön och anbefalla sin fattiga själ i Guds hand för de många vådor, som derunder ständigt hotade den värnlöse enslingen, ehuru han genom många hemliga medel sökt skydda både sig sjelf, hästarne och körredskapen mot trolldom samt hvarje fara, såsom också derigenom att han skurit kors i framändan af tistelstången, o. s. v. — Och det är några af dessa dödsvårdar eller böne-kors, som än i dag från våldets gamla tider på Gutarnes ö qvarstå, hvilka här nedan finnas framstälda. Ett af dessa stenkors är tecknadt med runor och somliga hafva annan gammal skrift, under det att några äfven innehålla årtalet för händelsen som der timat, så att dessa minnesmärken stundom framstå såsom fornbilder, som tala om samfundstillståndet under vissa aflägsna tidsskeden.
- ↑ Gotlands-allmogens lynne för bevarandet af märkliga händelser
är än i dag detsamma som fordomdags. Så uppreste öns beväring 1861
”Oscars-stonen”, en ofantlig kalkhäll, till minne af att konung Oscar I
år 1854 besökte Gotland, sjelf ledde beväringens vapenöfningar och
slutligen med egen hand skänkte hvar sin fana åt dess trenne bataljoner.
— Men äfven efter sorgliga dåd uppstäldes nyligen vid allmän farväg
ett hågkomst- och varningsteeken. Så t. ex. då 1857 vid landsvägen i
Källunge restes en ganska prydlig minnessten till hågkomst af att
husbonden N. Kullsarfve derstädes s. å. blef mördad och rånad. Ett
sådant nyare minnesmärke är ock det kors af trä, som är rest 1⁄4 mil
norr om Ihre uti Hangvar. (Se sista afbildningen i denna uppsats.)
Dock får också fredens idrott ibland sin bautasten, såsom då en bonde 1840 vid Simunde i Bara återuppreste en gammal märkesten till evärdeligt minne af att han då der uppsatt ett stycke sten-tun (= gärdesgård).
