Däremot hafva icke olika tecken begagnats för öppna och slutna vokalljud — hvilkas olikhet dock naturligtvis blifvit i ljudläran anmärkt —, emedan jag högeligen fruktar, att ett annat förfaringssätt skall verka afskräckande på dem, som skulle vara villiga att biträda vid upptecknandet af vårt folkspråk, men ej se sig i stånd att kunna göra alt för fina fonetiskt-fysiologiska iakttagelser.
Jag öfvergår nu till en framställning af västmanlandsmålets
Ljudlära.
Vokalljuden.
1. A har stundom öppet ljud, där riksspråket (ofta nedan tecknadt rspr.) i Svealand har slutet, t. ex. i galen, kar (Nbg).
A motsvarar svenskt tonlöst e, dels i åtskilliga adverb, såsom ôppa, uta, framma, inna (inne), dänne nera (där nere), m. fl. (Nbg; Kpbg), dels ofta i svaga imperfekt, såsom i villa (ville), jifta (gifte), kunna (kunde), vända, stötta (stötte) o. s. v. (Kpbg). I det senare fallet är a säkerligen uppkommet på samma sätt som i det förra, d. v. s. genom utbyte mot det obetonade e, hvarmed äfven må jämföras nedan, då er blir ær. Att a här skulle vara ursprungligt ock från första person (fno. -da) hafva inträngt äfven i andra ock tredje är nämligen föga troligt, då redan de älsta svenska skriftliga urkunder hafva i eller e i alla personerna. (Se Rydq. Sv. Spr. L. I, 329).
A motsvarar riksspråkets å i vànda, vånda, lyda (däremot vännda, hvardag), i janse, i jåns[1] (Rbg), standkrok (ståndkrok, Skbg).
2. E ljuder i den efterhängda artikeln ofta så likt kort i, att det är nästan omöjligt att säga, hvilkendera vokalen uttalas (Nbg); så t. ex. i bättjen eller bättjin (bäcken). Jfr det likartade förhållandet i Södra Möres folkspråk. (Se Linder, Om Allmogemålet i Södra Möre Härad af Kalmar län, s. 3.)
E motsvarar riksspråkets a i flere fall: så i pres. af första konjugationens svaga verb, t. ex. hupper (hoppar), soper
- ↑ I Dalins Ordbok öfver Svenska Språket upptages för rspr. både i jans ock i jåns, men den förra formen torde ej böra godkännas för rspr. Endast från hall. har Rietz en form med a af detta ord (i ans).
