det i andra dialekter ock äldre svenskan förekommande i gönom.
7. Å står i västmanländskan mycket ofta, där rikssspråket har a, t. ex. sått (salt), gåkk (gack), framför nk i månke (manke), hånk (hank), bånke (banke, se Rz), svånk (svank, se Rietz s. 708), dånka (slå dank), i plåntje (planket), svåmp (svamp), höånda (höanden). Dessa exempel äro från Rbg, Nbg, Kpbg. I Nora säges ål (al); äfvenså af äldre folk bånn (band), hånn (hand), sånnhög (sand-). I Hjulsjö är detta senare uttal äfven vanligt.
I vissa trakter, såsom i Fraggs by i Norbärg ock på flere ställen i Rbg uttalas a med ett så djupt guttural-ljud att det mycket nära liknar å, hvilka båda vokaler i Fragg i flere fall voro mycket svåra att skilja från hvarandra. Så uttalades där såga (sågen), två, båt, i går ungefär lika som far, nar (tvärslå), eller med ett gutturalt mellanljud mellan a ock å. Om ett dylikt ljud i n. Ångermanland se Sidenbladhs Allmogemålet i n. Ångmnl., s. 7. — Sådana mellanljud, som så ofta finnas i landskapsmålen, äro synnerligen upplysande för språkhistorien. Så är detta mellanljud mellan a ock å säkerligen just det ljud, som i riksspråket en gång förmedlade öfvergången från det äldre a till det yngre å. Den nordliga västmanländskan bildar också i detta hänseende mellanlänken mellan dalspråkets former med å (t. ex. fårå, drågå) ock de sydliga mälarprovinsernas rena a (i fara, draga).
8. Ä motsvarar ofta riksspråkets a, t. ex. grän (gran), läa (lada), tväga (tvaga, viska), härv (harf), alla i Nbg; sträss, träss (Kpbg, strax), tärmkjyllsa (tarm-); i synnerhet är detta fallet i n. Skinsbg ock i Kpbg, hvarest säges skä (skall), väri (varit), älm (halm), kälv (kalf), hälv (half), kär (karl) o. s. v.
Ä motsvarar ofta riksspråkets jä, d. v. s. målet har den obrutna formen för riksspråkets brutna, t. ex. stälpa (stjälpa), sätte (sjätte), jättfät (jättfjät).
Ä motsvarar svenskt i i värtje (virke), väjja (vidja) i Nbg. Jfr det i många landskapsmål vanliga dagsmäja för dagsmidja.
Ä motsvarar slutet e i smäjja (smedja).
Ä synes stå för äldre ö i de många västmanländska namnen på -bänning, såsom Karbenning, Olsbenning, Halvarsbenning, Ombenning m. fl., hvilka namn man härledt från bända, som man tänkt begagnadt i sammanställningen bända malm, bryta