Hoppa till innehållet

Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne12sven).pdf/75

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
67

ögonkastet påminna de mycket om våra drakslingor, ehuru jag hittills icke sett några irländska, som varit så vackra och smakfulla som de nordiska. Af flere skäl anse vi det likväl vara omöjligt, att de senare äro ett lån från Irland.

Enligt de irländska annalerna visade sig nordiska vikingaflottor vid öns kuster först omkring år 800, och några spår af egentlig förbindelse mellan Irland och Skandinavien under de föregående århundradena torde man icke kunna uppvisa. Men då vi hos oss funnit så många bevis för slingornamentikens utveckling och allmänna användande redan långt före det nionde århundradets början, är det klart, att ursprunget till denna ornamentik i Skandinavien icke kan vara att söka hos irerna.

Dessutom torde motivet till de irländska slingorna ursprungligen vara foglar och icke ormar eller drakar, såsom fallet är med de nordiska. Detta häntyder icke blott på olika källor, utan förklarar äfven den nordiska stilens öfverlägsenhet, emedan ormar och drakfigurer vida mera än fogelbilder egna sig till fantastiska, långsträckta slingor. Dessutom finnas i de irländska miniatyrerna flere motiv intimt förbundna med slingsiraterna, under det att de mest karakteristiska af dessa motiv förblefvo fullkomligt främmande för den nordiska konsten.

Vi sakna ännu tillfälle att utreda många vigtiga frågor rörande de irländska slingornamenten; vi veta icke ens under hvilket århundrade de först uppträda. Skulle de visa sig egentligen tillhöra det 9:de eller 10:de århundradet, så är det mycket möjligt, att den likhet som, åtminstone vid ett flyktigt betraktande, onekligen finnes mellan dem och de skandinaviska, likaväl skulle kunna bero på irländarnes bekantskap med nordboarnes arbeten, som tvärtom.

Det är dock ingalunda vår mening att förneka eller i någon mon förringa möjligheten af att den nordiska konsten under vikingatiden rönt främmande inflytande. Ett sådant inflytande är naturligt hos varje folk som icke helt och hållet afhåller sig från förbindelse med den öfriga verlden; och det är ännu naturligare, då fråga är om nordboarne med deras friska sinnen och öppna blick för allt det märkliga de under sina vidsträckta färder fingo se. Vi hafva endast sökt visa, att våra förfäder under hednatiden hade en konst, hvilken icke — såsom t. ex. gotiken — omplanterades i svensk jord först sedan hon i ett annat land hunnit sin blomstring.