Till den krigiska personalen i Lindköpings gård höra af de uppräknade tjenarne höfvidsmannen (förmodligen någon väpnare), väpnare och svenner, bösseskyttar, pulfvermakaren (som tillverkade krut) samt antagligen äfven styrmannen och båtsmännen.
Instruktionen för höfvidsmannen innehåller några drag, som förtjena här antecknas. Han förmanas »att hafva Gud och rättvisan för ögonen samt att tillse att folket är färdigt med häst, harnesk och alla vapen, så att de kunna vara ostraffliga på marken för rikets fiender bland andra goda karlar, så att de eller deras husbonde icke föraktas». När folket var så mycket, att det delades i lika rotar, skulle han till rotmästare sätta »tröste och åtvaktige» karlar, som icke genom glömska vålla någon skada. Han skulle hafva aga på dem som följa honom, att stöld, rof eller annan »obeqvämlighet» icke föröfvas inrikes. Han och rotemästaren skulle hafva noga reda på när tjenstgöring förekommer, och icke derom spörja andra, ty då torde deras folk få gå ut förr än deras tur kommer. Minst en gång om dagen skulle han tala vid rikets höfvidsman eller högsta befälhafvaren och då alltid gifva god tröst. Någon envåldsherre var höfvidsmannen icke, ty han var skyldig att rådslå med de goda karlar som följde honom, hvad helst företagas skall, om något förekommer, så att han ej är ensam om rådet ehvad hända kan. Å andra sidan, gent emot det gemensamma befälet, hade han en viss sjelfständighet, ity det ålåg honom att när andra sofvo, se till »huru han med uppsåt och fördel skall hafva sina anslag mot fienden». När örliget var slut och hemlof gafs, skulle höfvidsmannen skaffa sig bref af öfverbefälhafvaren med intyg om sitt förhållande.
De föreskrifter, som gälla gemenskapen (hofmännen), äro för vidlyftiga att här införas. I dem heter det visserligen, att det är bättre att manligen och ärligen dö än att skamligen lefva, samt att en god krigare bör hafva för ögonen Gud, kyrkan och klostren samt sin egen ära och rykte, men eljes sökte man mera vädja till folkets praktiska förstånd än till fosterlandskärleken och hederskänslan. Folket förmanas, att vid gästning under utmarschen vara hyggligt, så att man kan komma igen, att icke rymma under konungens baner, ty som straffet är drygt, är det bäst att taga sig till vara. »Det är rådligt, heter det äfven, att hvar och en förser sig med söm och sko till
