Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne34sven).pdf/497

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
153
DEN FÖRHISTORISKA FORNFORSKNINGEN I SVERIGE 1878—1879.

obetydliga lemningar; två af kammarens tre takstenar hade för längre tid sedan borttagits och blott den mellersta var qvar, men nedsjunken.

I sin år 1878 upprättade beskrifning öfver Bara härads fornminnen omtalar Bruzelius, utom nyssnämnda gånggrift, följande i häradet ännu befintliga stenåldersgrafvar: 1 långdös i Skabersjö socken, 1 dös i Mölleberga s:n, lemningar af en dös i Lyngby s:n och en 17,5 fot lång, men endast 2 fot bred, stenkista vid Arlöf i Burlöfs s:n. Derjemte har mellan St. Uppåkra och Flackarp fordom legat en dös, förstörd omkr. år 1800.

I Nosaby socken nära Kristianstad undersökte jag år 1878 en å egorna till Hammar N:o 3 belägen hällkista, hvilken förr lär hafva varit täckt af en hög. Kistan, af 11,5 fots längd och med riktning NV.—SO., är delad i en kammare och en gång genom ett slags tröskel, bildad af två utmed hvarandra, tvärtöfver grafven, liggande stenar. Det sydöstra rummet är vid tröskeln lika bredt som det andra, men afsmalnar mot den sydöstra ändan, som är öppen. Öfver tröskeln låg nu en häll, och i jorden ofvanpå denna häll fann jag ett simpelt, krossadt lerkärl och brända ben, men för öfrigt intet. I sjelfva grafkammaren, som redan af andra blifvit genomsökt och nu var nästan tom, fann jag intet. Grafvens konstruktion visar, att den tillhör stenåldern, och en sen del af denna period. Lerkärlet och de brända benen kunna deremot ej vara äldre än från bronsåldern. Vi hafva således i detta fynd ett nytt exempel på det i Sverige, liksom i andra länder, ofta anmärkta förhållandet, att man i den hög, som omgifver en graf från stenåldern, träffar begrafningar äfven från en senare tid. Huruvida hällen under det krossade kärlet hade sitt ursprungliga läge eller icke, torde vara svårt att bestämdt afgöra; det senare synes dock vara sannolikast.

Å egorna till Hammar N:o 2, ej långt från den nyss omtalade grafven, undersökte jag samma år en annan hällkista, liggande i en naturlig sandbacke och med endast öfre hälften af takstenarna synlig ofvan jord. Spår af någon kring kistan uppkastad hög kunde icke skönjas. Kistans riktning är Ö.—V.; dess längd 13 fot och bredd 3,5 fot. Nära östra ändan ligger tvärtöfver grafven, men något snedt, en tröskelliknande sten. Öster om denna sten afsmalnar kistan, som för öfrigt är