den andra är ett af de på sådana bergtaflor ofta förekommande hjulen med fyra ekrar, — samt invid dem några runor. Hr Rob. Thorburn har till Statens Hist. Museum skänkt dels en af artisten Baltzer år 1878 utförd noggrann teckning af denna ristning, dels en afgjutning i cement af den ristade hällen. Runorna, hvilka äro betydligt smalare än de linier, som bilda de andra figurerna, kunna ej förskrifva sig från den äldre jernåldern utan höra till den vanliga »yngre» runraden. Jag är derför öfvertygad om, att deras förekomst bredvid hällristningsfigurerna endast beror på en tillfällighet, och att de tillkommit i en vida senare tid än dessa figurer, hvilka så fullkomligt likna dem på de vanliga bronsåldershällristningarna, att man ej gerna kan tveka att hänföra dem till sistnämnda period.
Från jernålderns äldre del äro på Gotland ett stort antal
grafvar under de två sist förflutna åren anträffade, dels af hrr
Gustafsson och Nordin, vid de undersökningar som de med
anslag af Vitt.-Akademien der utfört,[1] dels tillfälligtvis under
arbete i jorden.
Kandidat Gustafsson fortsatte 1878 de undersökningar i Lärbro socken, hvilka han föregående år börjat, och för hvilka en redogörelse lemnats i Månadsbladet 1878 (sid. 633 o. följ.). Bland de många grafvar han i nämnda socken öppnat är det ett slag, som förtjenar särskild uppmärksamhet: små af fyra kalkstensflisor bildade kistor, som innehålla lemningar af brända lik[2] och åtminstone numera ej äro täckta hvarken af någon hög eller af någon stenflisa; de hafva ingen flisa till botten. Deras närvaro röjdes vanligen endast genom ett i dagen stickande hörn af ena sidohällen. Gustafsson har undersökt 36 sådana kistor, belägna på en liten ås vid Bjärs i Lärbro. Deras längd vexlade mellan 40 och 130 cm. och var vanligen omkring 80, med en bredd af 50 och ett djup af 45 cm. »I dem lågo vårdslöst nedkastade de från bålet hopskrapade lemningarna: benbitar, kolstycken och fornsaker, hvarmed följt askblandad jord,
