Friherre Kurck: Till svar på herr Malms yttrande, att de flintor, som i senare tid begagnats, kunna förvexlas med dem från stenåldern, vill jag bemärka, att det icke är fallet. Det är väl icke mer än en mansålder sedan handlande, som reste omkring, hade flintor att sälja, hvilka voro mycket väl slagna; men det oaktadt var det stor skilnad mellan det sätt, hvarpå dessa flintor blifvit slagna och den ofantliga färdighet som utvecklades af stenålderns folk. Jag tror alltså, att man i allmänhet ej kan misstaga sig vid urskiljandet af de flintor, som förskrifva sig från sistnämnda tid, och dem, som i ofantliga massor kunna finnas sönderkrossade bland grus och kiselsten, ty dels, såsom d:r Montelius riktigt anmärkte, äro de lemningar som härleda sig från stenåldern, nära nog alltid betäckta af matjord, och dels ser ett vandt öga lätt nog, om ett flintstycke är bearbetadt för hand eller tillfälligtvis sönderslaget.
Intendenten Malm: Det är blott om de råa skärfvorna jag
talat, och dessa finnas icke blott under mullen utan äfven öfver
densamma. Jag har blott velat säga att icke alla flintskärfvor
äro slagna af fornfolket, utan att massor af sådana ligga qvar
från den tid, då man slog flintor för kökets behof. Hvad
beträffar de kritstycken, som d:r Montelius nämnde blifvit funna
på Jäderen, så vet jag väl, att sådana finnas äfven här. De
rasa ned på isen från kritbergen på Möen, och när isen
lossnar, föras de kring åt många håll, aflagras på kusterna eller
träffas på sjöbottnen i Kattegatt. Jag har sjelf ofta med
bottenskrapan fått upp så väl flintor som kritstycken.
Sedan förmiddagens förhandlingar nu voro afslutade,
begåfvo sig mötesdeltagarne ned i Museet, för att bese dels
Museets egna samlingar dels den rikhaltiga utställning af
fornsaker från Bohuslän, Vestergötland och Halland, som var
anordnad i sammanhang med mötet. Vi torde få tillfälle att
återkomma till en närmare redogörelse för denna lärorika
utställning.
