delen af Vartofta härad — känner man ingen gånggrift. Äfven vester om Lidan är knapt en enda sådan graf känd.
Att gånggrifterna äro så allmänna i trakten af Falköping och Billingen kan väl till en del bero derpå, att man der hade god tillgång på kalkstenshällar, hvaraf väggarne både i grafkammare och gång äro bygda, under det att de väldiga takblocken pläga vara af gråsten. Men denna omständighet kan ej ensam förklara gångrifternas stora antal i trakten, emedan det å ena sidan finnas flere delar af Vestergötland, som hafva lika god tillgång på kalksten, ehuru inga eller nästan inga gånggrifter der äro kända, och emedan man å andra sidan i trakten af Falköping lika väl som i Elfsborgs län kunnat använda stenhällarna till hällkistor och icke till gånggrifter.
De yngre slagen af grafvar från stenåldern — hällkistor och stenkistor, täckta af en hög eller ett röse — finnas både i Skaraborgs och i Elfsborgs län. Deras talrikhet i sistnämnda län, der gånggrifter så godt som alldeles saknas, bevisar att södra Vestergötland visserligen varit bebygdt redan före stenålderns slut, men att bygden här är yngre än på slätten kring Falköping och Hornborga-sjön.
Vestergötlands talrika fornlemningar från stenåldern hafva länge varit föremål för uppmärksamhet, men de intressera oss måhända nu mera än förr, emedan vi ej längre i dem se minnen af ett utdödt, okändt folk, som ej kommer oss vid. Nu kunna vi med skäl i gånggrifterna se de grafvar, der våra egna förfäder hvila, se minnen från den tid, då götiska stammar nyss tagit Vestergötland i besittning. Det är nämligen mer än sannolikt, att våra germanska förfäder invandrat till Sverige redan under stenåldern, och att sedan dess ingen ny stor invandring egt rum, som medfört någon väsentlig förändring af befolkningens hufvudmassa. Att här anföra de skäl, hvaraf denna åsigt stödes, skulle föra mig för vida. Jag hoppas snart få tillfälle att på annat ställe framlägga dem[1]. Så mycket torde dock här böra nämnas, att fynden i Vestergötlands stenålders-grafvar synas bekräfta åsigtens riktighet, emedan man ur dessa grafvar har upptagit ett icke obetydligt antal hufvudskålar, som hafva en märklig likhet med de nu lefvande svenskarnes.
- ↑ Detta har nu skett i en uppsats »Om våra förfaders invandring till Norden», införd i Nordisk tidskrift 1884, sid. 21—36.
