på ett i våra ögon ganska egendomligt sätt — belöna den frejdade mästaren, hvars namn kanske redan förut trängt till konungens öron? Ty Jan van Scorel, i sjelfva verket en af renässansmåleriets mest imponerande gestalter på denna sidan alperna, stod då på höjden af sin ryktbarhet. Född i Schorl (på hans tid skref man: Scorel) vid Alkmaar 1495, hade han omkring 1509 börjat sina studier under Willem Cornelisz. i Haarlem och derefter varit i lära först hos Jacob Cornelisz. i Amsterdam och sedan hos den ansedde Jan Gossaert (Jan van Mabuse) i Utrecht. Men han hade snart inhemtat hvad desse målare kunde lära honom och som han ej ansåg det vara nog, bröt han efter den tidens sed snart upp, ströfvade med vandringsstafven i hand från Utrecht till Köln, från Köln till Speier, Strassburg .... och en vacker dag knackade den vettgirige ämnessvennen på hos den berömde Albrecht Dürer i Nürnberg. Der fann han då den mästare, han så länge sökt, en som kunde lära honom något. Och ändå stannade Scorel icke der länge. Dürer begynte just vid denna tid att med allt större intresse omfatta den lutherska läran och som mästaren och hans gesäll icke kunde draga jemnt i den punkten, spände Scorel snart sin rensel på ryggen och gaf sig åter ut på vandring. Så bar det åter af, ständigt söderut. Han kom till Venezia och hade nyss börjat studera venezianarnes praktfulla kolorit, då han öfvertalades att sluta sig till ett sällskap af landsmän, stadt på pilgrimsfärd till den heliga grafven. Scorel följde med (i Haarlems museum finnes ännu en tafla, der Scorel afbildat sig och sitt ressällskap) och vistades en tid i Jerusalem, aftecknande dess märkligheter. På återvägen besöktes Rhodos, der stormästaren med välvilja mottog konstnären, och så kom han ändtligen till Rom, der han genast med ifver började studera både antikens, Raffaellos och Michelangiolos arbeten. Han kom i stor gunst på högsta ort. Påfven Adrian VI var hans landsman. Scorel målade påfvens porträtt och blef direktor för påfvens konstsamlingar. Hans rykte steg. Äfven verldsliga furstar erbjödo honom anställningar. Frans I kallade honom till Fontainebleau. Scorel tackade, men kom icke. »Han traktade icke efter hoftjenster».
Återkommen till Holland öfverhopades mästaren med beställningar. Kyrkor, enskilde och korporationer — alla ville de hafva ett arbete af den uppburne konstnären. I lön för en tafla, målad åt S:ta Maria-kyrkan i Utrecht, erhöll Scorel ett prebende och
