Hoppa till innehållet

Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne56sven).pdf/369

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
35
DEN FÖRHISTORISKA FORNFORSKNINGEN I SVERIGE 1882—84.

svärdsklinga och en dolkklinga af brons. Genom riksdagsmannen L. Jönssons bemedling inlöstes det funna för Statens Historiska Museum (n:o 7197).

Riksantiqvarien H. Hildebrand genomgräfde år 1883 en nära och vester om Sönnarslöfs kyrka, på Maltesholms egor, i Gärds härad, belägen hällkista, som förut plundrats af skattsökare. Han fann i grafven bitar af obrända ben, en benpryl och en bernstensperla från stenåldern (St. M. 7579).

På Ifvetofta n:o 2 i Ifvetofta socken, Villands härad, upptäckte lektor A. Ahlén år 1882 två hällkistor, som han undersökte. Bådas längdriktning var N.—S. Den ena var 2,30 meter (7,8 fot) lång; södra ändan tillslöts af två hällar. Grafven innehöll obrända menniskoben samt en dolk och en skrapa af flinta; stensakerna lågo nära nordvestra hörnet. Den andra hällkistan, som var mycket skadad, höll 2,80 m. (9,4 fot) i längd; der påträffades intet. (St. M. 7349).

På Dagstorp n:o 7 i Dagstorps socken, Harjagers härad, ligger en hög, hvilken jordegaren genom Konungens Befallningshafvande begärt tillstånd att öppna. Jag besökte derför stället år 1882 och erfor då, att orsaken till nämnda ansökan var den icke ovanliga, att man trodde sig skola finna en »skatt» i högen. Man var så mycket säkrare härpå, som både egaren och andra sett det »lysa» här. Men jag erfor tillika, att högen, som nu uppbär en berså af syrener, till ganska stor del blifvit för ej särdeles lång tid sedan uppkastad af egaren sjelf öfver flera stora stenar. Några af dessa stenar syntes i högens yta och visade sig tydligen höra till en gånggrift. Åtminstone i två af dem sågos flera sådana små skålformiga fördjupningar, som ofta förekomma på takstenarna till stenålderns grafvar. För att få gånggriften ånyo blottad, förklarade jag mig villig att bortgräfva »högen», men då blef egarens gamla hustru förskräckt, emedan hon fruktade för någon olycka, om högen rördes. Hennes man anhöll derför att få återtaga sin ansökan, och då jag icke ansåg mig böra mot jordegarens önskan yrka på någon gräfning, fick högen tillsvidare förblifva i orubbadt skick.

På Eldsberga Prestgårds egor i södra Halland hade jag år 1881 i en stor grafhög påträffat en gånggrift, som är beskrifen i Sv. Fornm.-för:s tidskrift, 5:te bandet, sid. 21. Ett par af de väldiga takstenarna hade i tidernas längd, och under det