Hoppa till innehållet

Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne56sven).pdf/521

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
187
OM HÖGSÄTTNING I SKEPP UNDER VIKINGATIDEN.

hafva varit, att den döde behöfde båten för sin färd till själarnas land.

För denna fråga vore det tydligen af vigt att veta, huruvida äfven qvinnor — då de icke voro följeslagarinnor åt män — begrafts i fartyg. I de flesta af de här ofvan omtalade grafvarna hafva tydligen män hvilat; detta visas af de vapen, som funnits jemte lemningarna af de döda. Något säkert fall, då en qvinna, utan att åtfölja sin herre och man, blifvit begrafven i ett fartyg, torde deremot ej för närvarande vara kändt. Häraf följer dock icke med nödvändighet, att så aldrig varit fallet.

Den tanken, att man färdades på båt till andarnas land, låg till grund för grekernas föreställningar om Charons färja; den återfinnes ock hos många andra folk.

I kustland och än mera på öar, säger riksantiqvarien Hildebrand i Folkens tro om sina döda (sid. 50), tänkte man sig, att »själen färdades sjövägen till de dödas land. Så göra Chilebornas själar. Algonquin-indianerna fara efter döden till själarnas land i Södern, der herrliga träd och växter finnas. De fara i skinande stenkanoter öfver sjön, i hvilken de ondas själar omkomma i stormar, under det att de andra omsider hamna på den sköna och saliga ön, der kyla, krig och blodsutgjutelse ej finnas och der djuren lefva af luft allenast. Australierna färdas öfver hafvet till själarnas ö långt bort i vester[1]. Äfven antikens folk tänkte sig de saliges hem som öar i Oceanen, och man förlade dem till verldens yttersta ändar, i vester om Afrika. Vid den klassiska forntidens slut omtalar Procopius, att själarnas land fanns på ön Brittia.»

Hildebrand påminner sedan om Wäinämöinens besök i andeverlden. Den sång i Kalevala, fortsätter han, som talar derom, »beskrifver färden dit öfver floden mellan menniskornas verld och de dödas, en flod som vi återfinna i många folks tro».

»Bort med raska steg han hastar,
går en vecka genom småskog,
går en annan genom häggskog,
tredje veckan genom enskog;
ser då Manas ö på afstånd,
Tuonis kulle fjärran skymta.»

  1. »Någon gång sattes sjöfärden i sammanhang med ett underjordiskt andarnas hem. Chibehaerna i Nya Granada tro, att den döde färdas i en båt af spindelväf öfver en flod. tills han kommer till jordens medelpunkt.»