2
som verkmästare vid Åkers styckebruk i Södermanland. En ifrån 1851 inträdande sjuklighet nödgade honom likväl att söka lugnet. Han bosatte sig slutligen i Stockholm, der han afled vid åttio års ålder den 15 Februari 1854.
Sin bristande underbyggnad i ungdomen sökte Owen ersätta genom sjelfstudier på äldre dagar; och i hvad som öfrigt brast honom, redde han sig med sitt snille och stora praktiska vana. Det synes, som om en man, med hans omfattande bruks- och affärsrörelse, skulle haft nog af denna; men hans aldrig hvilande verksamhetsbegär, förde honom allt emellanåt till fria utflygter öfver på andra områden, hvarvid, liksom i allt hvad han företog sig, begäret att gagna, att arbeta för det stora allmännas väl, var den ädla drifkraften.
Sålunda ifrade han varmt för nykterhetssaken och bidrog icke blott till bildandet af en af de första och största nykterhetsföreningar i riket, utan offrade ej obetydliga summor af egna medel för det goda ändamålet. Likaså trodde han sig verka för ett varmare troslif inom kyrkan, genom att ingjuta något af methodismen i dess stelnade former, och inkallade till Sverige en en missionär af Westleyanska kyrkosamfundet Stephens, hvilken 1830 efterträddes af den beryktade Scott.
År 1825 hade Owen blifvit prydd med vasaorden och kallades sex år derefter till ledamot af vetenskapsakademien. Hans berömliga verksamhet rönte äfven ett offentligt erkännande deri, att rikets ständer anslogo åt honom en lifstidspension af 3,000 riksdaler, hvilket belopp 1844 ökades med 1,000 riksdaler af brukssocieteten.
Den närvarande tiden, som bättre än Owens samtida är i tillfälle afgöra hvad Sverige är skyldigt — «arbetaren från Shorpschire», och hans verksamhet i svenska industriens tjenst, har beslutit att resa en minnesvård på hans graf.
