Sida:Svenska industriens män.djvu/66

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


ZEBASTIAN GRAVE.

I Carl den niondes tid inflyttade till Vermland en nederländare, Kristofer Grave, hvilken dog såsom »bergmästare» vid Hornkulls silfvergrufvor. Hans ättlingar fortforo sedan länge att vara bosatta i Vermlands bergslager, mestadels såsom bergsbruksidkare, ehuru ingen, så vidt man känner, der samlade någon förmögenhet.

Den märkvärdigaste af slägten, och som framför andra gjort den minnesvärd, var Zebastian Grave.

Han föddes juldagen 1684 i Filipstad, der fadren Bryngel Zebastiansson Grave satt sig ned som handlande. Sonen visade tidigt stora mekaniska anlag, så att han under sin vistelse vid Carlstads gymnasium och äfven i Upsala, der han blef student 1703, förfärdigade små väggur och sålde för att skaffa sig inkomst till studiernas idkande.

Hans mekaniska skicklighet medförde dock en annan och större fördel, den att göra honom bemärkt af Polhem, som skänkte honom kostnadsfri undervisning och dymedelst förberedde honom för hans framtida värf.

Efter slutade akademiska studier antogs Grave 1712 till auskultant i bergskollegium, som medgaf honom frihet att vistas i sin födelsebygd och vid der varande bergverk öfva sig i det praktiska af bergsvetenskapen. Här uppehöll han sig i flere år, sysselsatt med att söka efter malmfyndigheter, och lär äfven varit disponent för ett bolag, som upptog Forskebäcks koppargrufvor. Under tiden mognade hos honom beslutet att anlägga ett bruk för egen räkning. För detta ändamål inkom han till bergskollegium med en ansökan att få inrymma en trakt i Hellefors finnmark, hvilken begäran dock blef afslagen. Deremot erhöll han 1721 privilegium på en bruksanläggning i Säfsnäs finnmark i Dalarne. Med ett kapital, som försträcktes honom af grosshandlaren i Göteborg Hans Olofsson Ström, grep Grave verket an och uppbygde på den jemförelsevis korta tiden af femton år tre bruk och två masugnar, nämligen Gravendals bruk med Strömsdals masugn, samt Fredriksbergs och Annefors bruk med Ulriksbergs smälthytta, alla belägna i Säfsnäs socken i Dalarne. Då dessa verk 1736 delades, behöll Ström de två förstnämda och Grave de tre senare.

Föga fattades emellertid, att det med så stort patriotiskt nit fullföljda företaget gått om intet. Stora Kopparbergs bergslag, som hade ett gammalt medgifvande att begagna de södra finnskogarna för sina verk, anstälde mot Grave en process, i hvilken mer än femtio finnhemmansbönder deltogo. Oaktadt sitt privilegium, förlorade Grave vid den ena rätten efter den andra och det var med yttersta möda han kunde förebygga, att icke de till nedrifning dömda bruksbygnaderna borttogos, innan Kongl. Maj:ts dom i målet fallit. Denna blef i hufvudsak till Graves fördel, så att han kunde vara någorlunda trygg, ehuru nya processer tid efter annan, uppstodo. Emellertid hade den långvariga och dyra rättegången, i förening med missgynnande

Svenska Industriens män.12