Sida:Svenska kvinnan genom seklen 1907.djvu/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Carl Larsson illustration Stenåldern 01.jpg

STENÅLDERN.

NÄR JAG målade denna tafla tänkte jag:

Tjeftka har i gryningen dragit upp en jättestor lake, och den är hon nu sysselsatt med att rensa.

Hon måste hållas ute, har hämtat glöd från grottans ständigt glödande härd ... nej, hon kan icke vara därinne, ty nu afgöres det hvem som skall blifva hennes man, Urri eller Kare.

Hon hör dem på afstånd böla och hyla för att skräckslå, den ena den andra; men när det blir tyst, afgöres det ...

Bäcken porlar så muntert, bladen prassla för den ljumma vinden, som slår röken i ögonen på Tjeftka, och fåglarna kvittra.

Ett dödsskrik!

Det blixtrar till i kvinnans ögon. Det var om henne striden stod. Hon reser sig upp, med flämtande barm väntar hon sin herre och man.

Båda voro härliga män, starka och rysliga, och båda voro de värda hennes underkastelse.

Hvem af dem som kommer tillbaka skall hon ödmjukt gå till mötes; de skola tillsammans äta af fisken och de torkade bären.


Carl Larsson illustration Stenåldern 02.jpg