FÖRSTA KRISTNA TIDEN.
DETTA HÖRDE JAG och såg under det jag målade:
Dufvan sitter på Liljekvist,
Gud råde,
Hon sjunger så fager om Jesu Christ,
Men Gud gifve oss sina nåde.
Så sjunger hon, Sissalill, där hon sitter med sin spånad i höganloftssvala.
Hon är drottning Ingegärds tärna. Konungen med hird och hof har nyss tagit dopet, och har konungen nu på sin eriksgata stannat på Munktorp. Där har Sissalill förnummit oss undret, när helige David hängde upp sina handskar på en solstråle, hvilken han, gammal och svag som han var och med ögonen förgråtna af sorg öfver hedningarnas hårdhet, tog för en spik.
Denna underbara händelse väfver Sissalill in i täckelset, som skall hållas öfver henne och Bryning, den danske riddaren, när de om några dagar skola hålla bröllop i Västra Aros.
O, du Sissalill, väf och sjung, medan solen skiner, medan de små blomstren le och dofta, och medan träden grönska.
