SANKTA BIRGITTA.
JAG SER henne vandra i de heliga orterna.
Med det af en lärd man för henne öfversatta Nya Testamentet vandrar hon, släpar sig den åldriga kvinnan fram på de samma stigar, som Guds enfödde son en gång trampat.
Och Karin, hennes hängifna, blida dotter, stöder henne ömt, vakar oroligt öfver den gamla, beveker henne till hvila vid tullhuset, där Matheus löd Mästarens: »följ mig!»; vid det förtorkade fikonträdet i Bethanien, vid brunnen i Sichar, där Jesus talade för den samaritiska kvinnan om det lefvande vattnet.
Där satte de sig ned, och Birgitta tänkte på sitt aflägsna, kalla land däruppe i norden, där digerdöden ödelagt hela landskap, där Magnus Smek med sin syndfulla drottning Blanche dragit Herrans vrede öfver sig och sitt folk; hon tänkte sig tillbaka till sin barndom på Finnstad hos sin fromme och myndige fader, Upplandslagmannen Birger Persson; på sig, såsom barnabruden åt den veka gossen Ulf. Tänkte på honom såsom botgöraren i Alvastra; på sina döda barn, nu sist riddar Karl, hvilken, sörjd som make af drottning Johanna, slumrade ut från sitt flärdfulla lif i Neapels konungagrafvar .....
Sierska, hvad ser du nu?
