Sida:Svenska kvinnan genom seklen 1907.djvu/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Carl Larsson illustration Gustav II Adolf 01.jpg

TIDEN KONUNG GUSTAVO ADOLPHO.

ARMIKA SITTER i stora rummet vid sin båge och sömmar ett märke för fänikan, som hennes fästman Anders Grijpenclou rider för därute i Tyskland.

Det är i hennes fosterfaders, Burggrefven Jacob van Dycks stenhus vid Fisketorget i Giötheborgh.

Hennes verkliga föräldrar voro Olof Hielt och Karin Hök af Partille, hvilkas enda barn hon var. När de i hennes späda barndom dogo, tog husets vän, ofvannämnde van Dyck, en af de inflyttade holländarne, hvilka jämte Lödöseborna anlagt staden, den nya, upp henne som eget barn.

Jacob van Dyck och hans maka, Beata Amija — o, de beklagansvärda! — hade, liksom de flesta nybyggarne, förlorat alla sina barn i »hitzig fieber» eller ock i »pocken»; ty den kärriga och träskiga markens dunster tålde ej de små vid, utan dogo ömkligen, så att små barn voro sällan att se där.

Men Armika växte upp till fosterföräldrarnas tröst och glädje. Dessa hade gifvit henne all den ärbara uppfostran, som tillkom en medlem af denna gamla och förträffliga släkt. Nu var hon blifven vuxen och fager, och mången ung holländare sprättade utanför hennes fönster; och när gudstjänst hölls af »tyska församlingen» i Peder Jansen Brandts hus vid Wästra Hambnen, sutto alla unga mansnäsor vända mer åt Vandyckska stolarna än åt pastor Kleinschmidt.