| SVENSKA SCENEN |
OSCAR BÆCKSTRÖM.
Af Daniel Fallström.
 Almberg & Preinitz foto. |
För någon tid sedan — det var för resten strax innan Oscar Bæckström skulle fira sitt 40-årsjubileum — aflade jag min gamle vän ett besök. Blotta namnet Oscar Bæckström gör ju att det drar ett leende öfver ens ansikte — det är ju så många roliga minnen det namnet framkallar — men när man sitter så där riktigt på tu man hand med den godmodige skådespelaren och hör honom berätta glada upplefvelser från hans på sådana rika skådespelarelif, blir leendet ännu hjärtligare och det ena muntra skrattet aflöser oupphörligen det andra.
Oscar Bæckström och jag känna nu hvarandra ända från slutet af 70-talet. Och när vi någon gång råkas gå naturligtvis våra tankar tillbaka till de gångna åren. Det var gladare tider då än nu — det äro vi ense om — och det fastän kassan ständigt hade stark feber. Men så var humöret så mycket mera lysande.
Oscar Bæckström och jag flanerade också gärna tillsammans — i synnerhet vackra vårdagar när det skimrade i de snöhvita skyarna och de första hästhofvarna stucko upp ur Djurgårdens diken.
Det var då jag stiftade bekantskap med den lefnadsfilosof, som gömde sig innerst hos Oscar Bæckström, och när jag en dag kom till mötet i spritt ny kavajkostym och hanskar sneglade Bæckström bara på mig och sa’ i den trankilaste ton i världen:
— Det tycks gå bra för dig!
Detta säfliga lugn präglade och präglar än i dag hela Bæckströms uppträdande både på och utom scenen. Och han hade rika tillfällen att i början af sin aktörsbana få pröfva det. Lifvet var inte bara soliga vårdagar med små gemytliga artistmiddagar ute på Djurgårdsbrunn eller Fjäderholmarna. Oscar Bæckström fick nog äfven — fast endast en kortare tid — känna på hur det smakar att suga på ramarna och gå utan engagemang. Då blef tonen något bittrare, men trots motgångarna — de artistiska och de ekonomiska — förlorade den unge skådespelaren aldrig hoppet att en dag stå höljd af blommor och lagerkransar inför en jublande och oändligt tacksam publik — alldeles hvad som hände honom på Intima teatern senast härom kvällen och hvad som för resten inträffat många kvällar förut på Svenska teatern — både här och i Helsingfors — och på gamla Dramaten vid Kungsträdgården.
Oscar Bæckström har segrat både som lifvets konstnär och scenens.
Hvad har han då gjort det genom?
Jo, framför allt genom sitt humör — genom detta klippska bondlugn, jag nyss berört, och genom den replikens fräna beskhet, som i vissa af Bæckströms roller kan göra en så ypperlig verkan.
Men för att sceniskt föra dessa goda egenskaper fram i rampljuset fordras en klar diktion och ett minspel, som noga och snabbt följer rollens alla skiftningar.
2
