s. 53 fleiri mvnv kunna; Homil. 60: 1 at ne ein kona hafe (att icke en qvinna må hafva) eþa (eller) meone (pres. konjunkt.) boren vera; 50: 2 møne (jfr. Frumpart. s. 134); Homil. 10: 2 at guþ meonde (impf. konjunkt.); 15: 1 monde (jfr. Frumpart. s. 134); Ol. Hel. S. s. 6 mindi; 5 hann kuaz nu mindu træystazt (han sade sig nu kunna våga); men s. 95, i äldsta fragm., oc qvóþo hann þá myn- do scilia mega (och sade honom då böra kunna skilja); och öfverhufvud i gammal Isl. och Forn-Norska munu, mundo, myndo, Homil. 40: 1 mono; 5: 2 mønndo, såsom in- fin. Vid redovisningen för hvad i våra språklemningar ár att tillgå, skall den nyss angifna åtskilnaden iakttagas. Man läser Ivan 433 æ mædhan (allt medan, så länge som) iak lifuer iak ma thz mona (må det minnas); 4231 hwa ma slikt ominne mona (ho, hvilken kan slikt vidunder min- nas); 810 idhart nampn iak ey mon (mins) vtan ij helin herra iwan; St. Rimkr. 28: 1 liwer nogher man thet mon (som det mins); 16: 2 nw liffuer engen man thet moon; 11: 2 liffwa nw nokre men thet mwna (som det min- nas). Vidare: Run-urk. 749 hir mun stanta (här skall stå); Upl. L. Kk. B. 5 pr. pet mun (må) ræt wæræ; J. B. 23 iorp mun angin skorte (jord må ingen sakna); Smål. L. 5 pr. thet mon rææt wara; i Carl XII:s Bib. på många ställen mån, t. ex. Es. 44: 20 mån icke något bedrägeri wara; Joh. Ev. 4: 12 mån tu wara; 33 mån någor hafwa; Bonavent. s. 32 ey monom (ej lära) vi wara visare æn han ær; Alex. s. 74 monom wi fa; 114 thera frælse monin i aff them ræna (deras frihet viljen J från dem råna); Upl. L. Æ. B. prol. at æi munu skiliæs (att de cj må skiljas); Vestm. L. II. Æ. B. prol. at æi mono ski- lias; Ivan 1984 hwath riddara mono vara thasse twa (hvad för riddare kunna desse två vara); Hert. Fredr. 1873 mono; Bonavent s. 196 munde (ville, månde) hon al van- skas (alldeles förgås) af sorgh; 15 mondo (månne) the hawa. Särskildt bör utmärkas ett mon med imperfektif bemärkelse, förekommande uti Cod. Bur. s. 171, i denna ordställning: rædes (räddes) at hanom mon (kunde) morþet vilas (tillvitas) ok viste sik ængte tel raþa (och viste sig ingen råd). — Att de båda här afhandlade verben varit från början ett,
