Hoppa till innehållet

Sida:Svenska språkets lagar band 1.pdf/374

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs


320
iii boken. — pres. indikat.

3 pl., om ej stam-vokalen är á, i hvilket fall, men endast i detta, ändelse-tecken saknas; hvaremot i Färöiskan så väl infin. som 3 pl. har i ty fall böjningsmärke, t. ex. Fær. S. s. 11 at fåa; 168 Tröndur og adlir hinir genga (alla de andre gå) — — — og slåa. F. Sv. åter liknar Isl. och F. Nor. så vida, att flexionstecken i infin. och 3 pl. uppslukas af stammens a, men kan i verb med vokal-slut försvinna i 3 pl., om sådant inträffar i infin. Ex. VGL. II. Add. 7: per fa (de få), Södm. L. Kg. B. 5 pr. fyrstæ per pe (det första som de, så snart de) i garp coma til bloz sla; VGL. I. Md. 11 lati sea blod, Sodm. L. Conf. alla them thassa (denna) book höra ok sea; VGL. I. J. B. 16 pr. pa skulu per skyal (gränsskillnad) se, Br. pr. allum pem mannum æer (som) pætte bref se; ÖGL. Kr. B. 5: 1 pat ar præstins skuld (skyldighet) a kirkiu bole boa, G. B. 16 pr. mapan pun (de) boa; Eps. 18 nu kan barnit poet duia, G. B. 21 pr. nu dvia barn; Upl. L. V. B. 7: 1 ok kan nokot aff by fæ duæ, E. B. 17 pr. an (om) man i strip duæ. Alltså den fullkomligaste endrägt mellan infin. och 3 pl. pres. indik., — en samstämmighet emeller- tid, som icke är ursprunglig, i fall, såsom RASK tager för gifvet, -nt eller nd gått ut i 3 pl. pres. indik. (Isl. Spr. Oprind. s. 260), eller, såsom GRIMM antager, detta varit förhållandet med -nd (Gram. I. 912); förutsättningar, grun- dade på former i Mos. Got. F. Hög-T., Lat., Grek., Sanskrit (se RASK, anf. st.; GRIMM 1. 1062).* Så välbetänkta dessa antaganden kunna vara, eger Svenska språk-historien lik- väl ingen ting till deras bestyrkande. Visst träffas, uti många forn-urkunder, -n i 3 pl. af konjunkt. (se der); men aldrig af indik. Gottl. L. har 25: 1, i pres. konjunkt., till och med bierint þair (må de bära); men derpå kan ej större vigt läggas, än på det querrant, som 35: 1 är tyd- ligt skriffel för querran (ack. m. sing. af qverr, qvar); och något ti konjunkt. eger hvarken Mös. Göt. eller F. Hög-T. — Det under språk-förbistringen på 1500-talet ur Danskan

Framför n, som uttrycker flerhet, blir, enligt Bopp, i Sanskrit ett kort a inskjutet, när icke ett kort eller långt a redan der finnes i klass- eller rot-stafvelsen; likväl blir det fulla anti icke i alla former oskadt; jemförelsevis mera det Zendiska enti (jfr. Vergl. Gram. s. 662—668, 671).