Den reflexiva (passiva) formen danas medelst -sk eller -sc i äldsta Isländskan, sedan -z, slutligen -st; hvilket suffix fogas till den aktiva formen, som ej undergår annan förändring, än att person-tecknet - alltid utgår framför suffixet (af kall-ar blir kall-ask), samt att det slutande -p, -t eller -d ofta sammansmälter med det påföljande s, och blir z (t. ex. hræpezk, för hræpepsk, rädens; synzc, för syntsc, synts; stenzc, för stendsc, står sig, står). I 1 pl. ses, både -omk (-omc) och omsk (-omsc). Äldsta språket har ytterst sällan någon annan reflexif form för 1 sing., än -omk (-omc). Den närmare utvecklingen af dessa ämnen förekommer i tredje Boken.
För dualen är i böjningsmönstren ingen särskild beteck- ning upptagen, emedan dess former, både i 1 och 2 personen af verbet alltid sammanfalla med pluralens.
Svenska verbal-bøjningen är svår att schematiskt be- handla. Hon är i flere delar vida mer, än den Isländska, sönderfallen; framför allt i pres. sing. indik., som är vack- lande i valet af ändelse-vokal, och följer sin egen regel i fråga om bibehållande eller uteslutande af hela ändelsen, uti starka verb och de vokal-förvandlande svaga. Det heter t. ex. far, gal, mal, skin, nius, äfvensom tæl, vær, i alla personer; men takær (o. s. v.) gripæer, skiutær, ryþær, lægger; fastän taka går för öfrigt lika med fara och gala, gripa med skina, skiuta med niusa, rypia och læggia med tælia och væria. Detta, liksom annat, kommer att i andra och tredje Böckerna närmare belysas; men då likväl böjningsmönster kunna tjena att bättre åskådliggöra både likheter och olikheter mellan Is- ländskan och Forn-Svenskan, så som båda historiskt fram- träda, blifva sådana här uppstälda, i samma ordning som den af Rask följda; dock under förbehåll, att de icke må i sina smådelar annorlunda bedömas, än hvartill detalj-granskningen i de följande Böckerna kan föranleda.
