Det gamla reflexivet, som nu merendels är passif, har uteslutande s till suffix, hvilket lämpas till den aktiva formen, med ingen annan ändring af denna, än bortstötning af det personala -r. Likväl märkes: a) i 1 pl. af pres. indik. nyttjas icke ändelse-vokalen e framför s (vi kalles o. s. v. kan icke användas i indik.). b) part. preter., här tänkt såsom åtskildt från supin., kan icke få -s; men supin. kan få det. c) part. pres. kan äfvenledes, uti deponenta verb, suffigeras med s (t. ex. hoppandes). Huru -s i gåendes, olofvandes m. fl. är att uppfatta, kommer att i tredje Boken närmare öfvervägas. — Dualen har länge sedan försvunnit.
De s. k. sammansatta tempus, hvilka uppkomma af om- skrifning med hjelpverb, ega icke sin egentliga plats under konjugationerna; alldenstund de icke utgöra någon särskild böj- ning, utan blott med tillhjelp af andra verb ersätta felande former för vissa tempus.
Hufvuddragen af sjelfva böjningen hafva ur det gamla språket öfvergått i det nya; i några delar mer oskadda, än hvad som måhända om något annat German-språk kan sägas. Icke så i andra. Ändelserna hafva förlorat i mångfald och individuell bestämdhet, i hänseende till särskilda personer och tempus; men, å andra sidan, vunnit i stadga, utom hvad an- går pl. af pres. indik., der en ny ostadighet, mellan -a och -e, förekommer. Återgångs-ljudet har i de flesta verb, der det ännu begagnas, svårt att uppehålla sig; vexel-ljuden äro i en del verb alldeles desamma som förut; i andra äro de an- tingen minskade från två till ett, eller på annat sätt modi- fierade; hvilket allt ej kan af ett eller annat paradigma upp- lysas, men kan i sina närmare förhållanden öfverskådas uti den särskilda behandling, som andra Boken företer. Den sist till- komna nyheten är den sjelfständiga beteckningen af supinet.
En anmärkning af praktisk vigt är här på sitt ställe. Alltid i Svenskan, liksom Mös. Göt., innehåller presens stam- vokalen; hvilket deremot icke alltid inträffar uti Isländskan, hvad pres. indik. sing. och 1 pl. vidkommer. I vårt nu lef- vande språk har endast 1 konjugationens verb -ar, till ändelse för pres. indik. sing.; då deremot i vissa fornskrifter -ar ofta fins äfven i 4 konjugationens verb (de starka). Man kan alltså nu, bättre än förr, deraf sluta till böjningen. I de fall
