vokal-teckningar äro æ och e allmännast; a träffas någon gång i äldre VGL., ofta i Cod. Bur. och S. Birg. Avtogr., annorstādes sällan; i är vanligast uti äldre Vestm. L. samt en del yngre handskrifter, och är ej främmande för den gamla Gottl., der likväl merendels vokal-anslag felas, såsom ock ej sällan är fallet med Kg. Styr. (jfr. s. 440, 455). Bj mera betecknande för deklination, an för kasos, är den framför - stälde vokal, hvilken lika litet har betydelsen af Sanskr. a-s, i-s, u-s, som den eger motsvarighet i Mos. Got., der a och i undertryckas, och endast u qvarstår framför kasus-suffixet, såsom i sunus, handus, till hvilka dock såsom ett enskildt fall en motbild kan sökas vårt subst. vndir-viþur, kanske ock i væþur (jfr. a 141, 142, 163—4); men ingalunda i det på några ställen af Gottl. L. och flere af Kg. Styr. be- märkta uri kunungur, tungur, witur, fiel kunnugur m. fl. (jfr. s. 28, 163 i noten). Efter enkelt, samt efter n och r bortkastar F. Sv. nominatif-tecknet, t. ex. s. 49 dal. 39 lykil, 56 vin, 154 sun (jfr. s. 35), 38 himen, 30 uagn, 149 biorn, 41 fætur; 407 sval, huil, 397 gamal, 409 van, 402 hepin, $11 gör, 479 han, 501 hin, 506 hvar, 487 ipar (angående starkt part. preter. se 1. 440). Någon gång kan i F. Sv., liksom i Isl., ett ll, nn, rr framsticka, såsom s. 29 hæll, præll, 407 hell, 397 gamall, 409 renn. 506 hvarr; men icke alltid är det nominativen förbehållet, t. ex. den s. 29 antecknade ack. stoll (se vidare s. 34-5, 409, 453). For -er gifves in uti adj. på liker (s. 428, 454), i pron. hvilikin, pylikin (s. 506, 534, 538); for -il gifves in i mykin (399), litin (400). Vokaliska stammar lemnar stundom qvar, stundom icke, t. ex. 37 sior, sniör, 46 byr, 416 blar, jemte sio, snio, by, bla så afven proo. sar och sa (490-3). Redan i äldsta fornlemningar är gup (s. 50) utan ändelse, hvilken ock i konunger uteslutes, når detta ord ställes omedelbart framför ett namn, t. ex. Upl. L Kp. B. 9 pr. konong magnus, ÖGL. Vəþ. 35 kunung magnus. I Ny-Svenskan är det här ifrågavarande er försvunnet, utom i de s. 293 och 456 undantagna fall.
sg. nom. f. erbjuder i F. Sv. urkunder ingen motsvarighet till r uti Isl. brúðr, elfr m. fl., om man frånräknar væter
- Dock är dyrir sannolikt ej hit hänförligt (jfr. s. 415, noten).
