Den här sidan har korrekturlästs
621
viii boken. — kasus-bildningens ursprung.
- som i Lat. -rum). F. Hög-T. -ro, F. Sv. -ra. Mös. Got. þize (fem. þizo), det för alla kön gällande F. Hög-T. dero, F. Sv. þeirra (þerra, þera), till rot och betydelse de samma som Sanskr. têsâm, fem. tâsâm, äro till formen urartade, äfven i jemförelse med de radikalt skilda Lat. horum, harum.
- Dat. pl. ändas i Sanskr. på bʰyas, i Lat. på bus (hvaraf i vissa dekl. blott s qvarstår), åt hvilket Bopp anvisar en mera invecklad slägtskap med pron. (se Vergl. Gram. I. 423, 439—440, 484—6). Det Germaniska m stode ensamț, om det ej kunde föras intill Lith. mus och Forn-Preussiska mans (ib. 424, 427), och genom dem förmedlas med de Sanskr. och Lat. formerna. Grimm håller Isl. þrimr, Lith. trims vid Lat. tribus, och förutsätter i anledning deraf ett äldre Germaniskt -ms, -mr (Gram. I. 829).
- Bopp gillar Grimms skarpsinniga gissning, att Sanskr. -n i ack. pl. mask. är stympning af Mös. Got. -ns, uti de flesta systerspråken sönderfallande i n eller s, af hvilka s anses för det sannskyldiga kasus- och personlighets-tecknet, liksom i nomin. sg. och pl.; n deremot för symbol af flerheten, liksom i 3 pers. pl. af verbet (Vergl. Gram. I. 465—7). F. Sv. har endast för fem. något kasus-tecken i ack. pl., och detta är lika med nominativens.
