Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
103
om hvars innehåll vi likväl ännu icke erhållit någon kännedom, ty kronprinsen hade icke tid att sända densamma, men man väntar den hvarje ögonblick. Allt hvad vi veta är, att garnisonen i Fredrikssten skall utrymma fästningen med militär honnör och nedlägga vapnen[1] samt att deras rättmätige konung därefter skall hemförlofva dem. Olyckligtvis hafva
- ↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under augusti månad
1814: — — — Man hade verkligen lättare kunnat taga platsen
(Fredrikssten) genom förräderi, ty kronprinsen hade med penningar
lyckats muta tolf soldater, som skulle öfverlämna fästningen. Planen
var, att de skulle förleda sina kamrater att öfvermanna officerarne
och arrestera dem samt därefter öppna portarna för svenskarne.
General Adlercreutz var den ende, som kände denna kronprinsens
plan, och han hade begagnat sin adjutant Peyron för att tubba
garnisonen, men man ville icke omtala detta för general Suremain,
som ledde belägringen. Denne var fullkomligt okunnig om den
beröring, som man hade med staden, och motarbetade ofta densamma
genom att hindra de kvinnor, hvarom jag förut talat, att komma in,
äfvensom den redan af mig omnämnda beröringen med de
belägrade under nätterna. Det blef därför till slut nödvändigt att
inviga honom i hemligheten, men general Suremain opponerade sig
skarpt häremot och anförde som skäl, att man härigenom icke blott
fördärfvade den militära andan i allmänhet utan äfven borde
besinna, att de soldater, som voro på fästningen, en gång skulle
blifva kungens undersåtar och att man således icke borde lära dem
sådana medel, hvaraf de till äfventyrs en annan gång skulle kunna
begagna sig emot konungens intresse (kronprinsen har själf berättat
mig hela diskussionen om denna sak). Om icke platsens
öfverlämnande just genom denna öfverläggning blifvit fördröjd, skulle
den för länge sedan hafva öppnat sina portar. Man försökte också
att muta underkommendanten. Jag har förut omtalat, att general
Ohme var kommendant, underkommendanten hette Petersen. Han
lyssnade ganska välvilligt till de förslag, som framställdes till honom,
men svarade likväl, att han ansåg det vara alldeles öfverflödigt att
framställa några sådana förslag, emedan fästningen under alla
förhållanden inom kort vore tvungen att gifva sig till följd af brist på
lifsmedel, hvaraf det endast funnes det nödvändiga behofvet för två
eller allra högst tre veckor.
Alldenstund fästningen oaktadt allt detta fortfarande icke blef öfverlämnad, måste till slut vederbörlig befallning härom gifvas,
