Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/118

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
114

kunskap genom en resande från Göteborg, nämligen att kriget med Norge skall vara slutadt. Några få detaljer därom har han berättat, som med posten i morgon torde blifva säkrare kända. Emellertid skall denna händelse göra en obeskriflig glädje i hela landet och hafva i alla afseenden de lyckligaste resultat. Kronprinsen får den satisfaktion af sina bemödanden, han så väl förtjänat både inom och utom riket; för min del kan jag icke beskrifva min glädje.

— — — — — — — — — — — — —

I Danmark skall det hastigt slutade kriget göra ett starkt intryck. Det är förunderligt, huru nedslaget folket i allmänhet är. De veta icke hvad som skall blifva utaf dem, och jag skulle snart kunna tro, att man på Själland vore färdig att undergå samma öde som Norge.


    motvilja att utgjuta sina landsmäns blod, då han trodde sig kunna använda mera försonliga medel, bidrog säkerligen äfven till att göra honom eftergifvande. För öfrigt måste man väl tro, att kronprinsen med sitt stora snille och sin erfarenhet valt det bästa och säkraste sättet att vinna den nation, öfver hvilken han själf en gång skulle regera, och verkligen handlat med försiktighet och vishet, ehuru det vid första ögonblicket icke förefaller så. Kungen själf hade hoppats att till en början kunna få regera öfver Norge på samma sätt som kungen af Danmark och få hålla dem uti tygeln samt först sedermera bevilja dem sin frihet, men då det nu icke kunde blifva så, måste man i alla fall vara belåten och tro, att kronprinsen gjort det, som var klokast och bäst för den goda saken. Jag är äfven fullkomligt viss på att kronprinsen verkligen handlat efter bästa öfvertygelse och att han har haft obekanta skäl, som varit talande nog för att förmå honom härtill. — — — — — —

    — — — — — — — — — — — — —

    Prinsen hade likväl icke uteslutande velat följa sin egen böjelse utan hade sammankallat sina generaler för att inhämta deras mening, och dessa hade äfven ansett det vara bäst under förevarande omständigheter att söka vinna normännen genom mildhet; i synnerhet hade general Adlercreutz uttalat sig emot att med vapenmakt fullfölja besittningstagandet.