Under tiden hade konungen af Danmark med ett talrikt följe af adjutanter och statsråd ankommit till Fyen, dit han begifvit sig för att komma närmare platsen för underhandlingarna, men han hade stannat uti Middelfart. Han insåg nu, att, då hans egna medel voro så begränsade och våra truppers framgångar så stora, det enda, som återstod honom, var att inleda underhandlingar för att åtminstone kunna få behålla den återstående delen af sitt rike. — — — Han afsände därför kammarherre von Bourke, som förut varit dansk minister i Sverige till Kiel för att underhandla, och därstädes började denne äfven genast öfverläggningar med herr Wetterstedt. Herr Bourke vidhöll till en början det förut framställda förslaget, att Danmark endast skulle utaf Norge afstå Trondhjems distrikt och en af landets södra fästningar, hvilket dock kronprinsen i anseende till sin vunna öfverlägsenhet vägrade att antaga. Efter fortsatta öfverläggningar blef det äfven slutligen öfverenskommet, att konungen af Danmark till Sverige skulle afstå hela Norge — — — . Sverige måste genom den ingångna traktaten göra den uppoffringen att i viss proportion för de norska provinserna ikläda sig ansvar för de skulder, som den danska staten gjort, samt äfven att såsom ersättning för Norge afstå från hertigdömet Pommern.[1] — — —
Den 17 blef traktaten undertecknad af konungen af Danmark; kronprinsen hade såsom kommissarie afsändt
- ↑ I ett bref, dateradt Kiel den 13 jan. 1814, skrifver kronprinsen till drottningen: »Jag har den äran att meddela Eders Majestät, att freden blifvit sluten med Danmark, denna tilldragelse skulle komma att utgöra en prydnad för Hans Majestäts sköna regeringsdagar, och jag känner mig lycklig att kunna vara den förste, som gifver honom sin hyllning såsom konung af Norge. Jag ber Eder, madame
