åtskilliga trupper, som skulle hafva återvändt hem, fått befallning att icke aftåga. Vi veta icke heller, när kronprinsen skall komma tillbaka. Flottan, hvaraf en del skulle återvända hem med trupper, har fått befallning att dröja. Jag hoppas för min del, att detta möjligen kan blifva en lämplig förvändning för att kunna låta svenska trupper intåga i Kristiania och göra ett slut på alla dessa underhandlingar. Emellertid kan ni vara öfvertygad om att någon kröning i Norge icke kommer i fråga, men det är ännu icke alls afgjordt, hvilken väg vi skola taga för vår återresa till Stockholm. Så snart kronprinsen kommit tillbaka hit, skola vi emellertid resa till Göteborg. Kronprinsen har permitterat åtskilliga officerare af staben äfvensom andra, men dessa permissioner äro endast gifna under villkor, att de antingen skola vara honom till mötes i
denne, att han nödgats rädda sig från Kristiania, dit han rott amiral Cederströms slup, emedan folkmassan omringat det hus, där amiralen vistades, och denne således befann sig utsatt för fara. Karlen tycktes så uppskrämd, att han icke ens kunde gifva klart besked om hvar amiralen befann sig, men Björnstjerna ansåg sig dock tvungen att vidtaga åtgärder för att befria och rädda Cederström samt afsände en adjutant till Kristiania med förklaring, att han, för den händelse man gjorde amiral Cederström den minsta skada, ämnade sätta staden i eld och blod. General Boije gjorde sig äfven i ordning att med vapenmakt angripa staden i spetsen för sin division. Björnstjerna, som ännu var uppskrämd af hvad som händt honom själf, när han var uti Kristiania, lyckades så oroa kronprinsen, att äfven han skickade en adjutant för att skaffa sig säkra underrättelser men fick genom denne veta, att det hela var den största osanning och att amiral Cederström landstigit utan att vara utsatt för den ringaste förolämpning. Det är visserligen sant, att folkmassan samlat sig omkring honom och följt honom till hans bostad, men det var endast af nyfikenhet. General Boije var äfven sedermera i Kristiania, och allting aflöpte lugnt. Kronprinsen ansåg sig emellertid i trots af konventionen tvungen att lämna sitt tillstånd till att en garnison utaf norska trupper skulle få finnas uti Kristiania.
