insåg, att hans ställning måste vara obehaglig. Det var först efteråt, som man fick anledning att fatta misstro till danskarnes pålitlighet. Man fick nämligen snart veta, att konungen af Danmark gifvit prins Kristian befallning att på alla sätt söka bevara Norge, så att Sverige icke skulle kunna sätta sig i besittning däraf, samt att prinsen äfven därför försökt att upphetsa norrmännen emot Sverige och med all ifver arbetade på att Kiel-traktaten skulle blifva omintetgjord. Ett tydligt bevis på detta hans uppsåt erhöll man genom det sätt, hvarpå han svarade grefve Essen, då denne genast efter erhållen underrättelse om traktatens ingående tillskrifvit honom för att, på samma gång som han underrättade honom om traktatens innehåll och fientligheternas upphörande, uttrycka sin glädje öfver att se ett godt förstånd återstäldt mellan de båda folken och bedja honom om meddelande, när öfverenskommelse angående fästningarnas öfverlämnande jämlikt traktaten kunde träffas. Svaret dröjde först mycket länge med anledning däraf, att prinsen företagit en resa till olika delar af landet och särskildt till Trondhjem, antagligen uti afsikt att söka uppmana norrmännen att bispringa honom uti hans arbete för rikets oberoende. Då slutligen grefve Essen kort före sin afresa till arméen erhöll prinsens svar, befanns detta, förutom ursäkter för det af hans resa föranledda dröjsmålet och tacksägelser för de lämnade upplysningarna, innehålla en förklaring, att han ej ännu erhållit befallning från konungen af Danmark att uppfylla villkoren i traktaten och därför icke heller kunde ingå på någon öfverenskommelse; han lofvade likväl, att, så snart han från konungen af Danmark erhållit sådan befallning, skulle han meddela honom de förslag, hvilka han hade för afsikt att framställa till konungen af
