Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/178

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
174

dock kungen enhälligt vald till konung af Norge.[1] Ändtligen är således saken afgjord, och de båda ländernas

    af mindre betydelse, sedan traktaten i Kiel blifvit ingången. Han hade likväl andra ännu obestridligare anspråk på detta rike, nämligen dem, som grundades på eröfrarens rätt, ty en del af Norge ända till Glommen var utaf de svenska trupperna med vapnens makt inkräktadt. Visserligen var detta endast en ringa del af landet, men med tiden hade törhända återstoden kunnat eröfras, så vida man sett sig i stånd att därtill anskaffa erforderliga medel och kronprinsen icke fruktat att blifva öfvergifven af sina allierade. Ehuru kronprinsen till en början ej ville gå in på att kungen skulle få väljas, blef han likväl till slut tvungen att medge detta, emedan norrmännens stora envishet i detta afseende hade förmått konungens kommissarier att tillråda honom det.

  1. Kronprinsen skrifver uti ett bref till drottningen, dateradt Fredrikshald den 5 november 1814: — — — — Jag skyndar mig att för eders majestät omförmäla, att konungen i går enhälligt blef vald och utropad till konung af Norge. Åtskilliga omständigheter mera beroende af formen än utaf andra anledningar hafva fördröjt denna tilldragelse och därigenom äfven den tillfredsställelse, som jag erfar att få för eders majestät omtala detta. — — — Charles Jean.

    Likaledes skrifver kronprinsen uti ett bref till kronprinsessan, dateradt Fredrikshald den 7 november 1814: — — — — Affärerna med Norge äro nu afslutade, och beslut om föreningen med Sverige fattades den 20 i förra månaden. Få dagar därefter antogs den successionsordning, som är gällande i Sverige, alltsedan jag valdes, och nu har man utropat konungen. När jag för dig nämner, att det är jag, som nästan ensam har gjort allting, kan du bedöma, hvad jag har haft att utstå. Genom Guds nåd har prins Kristians pultroneri och tafatthet tagit öfverhand öfver hans trolöshet. Jag tror knappast, att det någonsin funnits en mera skurkaktig människa. I dag har jag emottagit den deputation från norska rikets ständer, som till mig öfverlämnade det beslut, hvarigenom konungen blifvit proklamerad.

    Denna dag är årsdagen af den dag, då jag vid Lybeck tvingade general Blücher att nedlägga vapnen. Det var det sätt, hvarpå jag vid detta tillfälle behandlade två bataljoner svenskar, hvilka dagen förut blifvit gjorda till krigsfångar, som förskaffade mig ett godt anseende hos deras nation. Jag har nu belönat detta med att utan blodsutgjutelse skaffa dem ett rike, af hvilket jag fått emottaga hyllningen på samma ställe, där norrmännen tvingade Karl X till återtåg, då denne ville eröfra landet, och nära intill den plats, där