grefve Rosen till mötes, och sade: »Ni är hitsänd utaf fältmarskalken grefve Essen med ett bref.» »Ja», svarade grefve Rosen, »och här är det», hvarefter han tillade: »Jag trodde, att jag skulle träffa eders kungl. höghet enskildt och ingalunda uti så stort sällskap för att få öfverenskomma om uppfyllandet af Kiel-traktaten af den 14 januari, i hvad den afser öfverlämnandet af fästningarna.» Prinsen gick fram till ett fönster för att läsa brefvet, hvarefter han frågade: »Har ni, herr grefve, konungens af Sverige proklamationer med eder?» Häruppå svarade grefve Rosen, att han hade dem hemma hos sig och genast skulle skicka efter dem, för den händelse prinsen önskade dem till utdelning. »Detta är öfverflödigt», genmälde prinsen, »ty grefve Essen har redan skickat mig några exemplar, de komma för resten för sent, ty nationen har utsett mig till att försvara dess oberoende, och jag har förklarat mig för Norges regent så väl på grund af folkets fria val som med den rätt min födsel gifver mig. Då nu konungen af Danmark återgifvit norrmännen friheten och löst dem från deras trohetsed, kan jag, herr grefve, icke utan nationens samtycke uppfylla traktatens bestämmelser. Jag har i dag utfärdat en proklamation, hvarigenom jag i min egenskap af regent sammankallar riksdagen, som däröfver får besluta. På det att ni må få del af min proklamation och kunna meddela grefve Essen dess innehåll, skall jag låta uppläsa den för eder.» Prinsen tog därefter proklamationen från en sekreterare, som höll den i sin hand, och lämnade den till en af de närvarande herrarne Anker, hvilken med hög röst uppläste densamma, innan grefve Rosen hann svara prinsen. Grefve Rosen åhörde uppläsningen men var så uppbragt, att han knappast var i
